Vi behöver mer mångfald i jordbruket, på flera sätt

Jordbruket har sedan 10000-5000 år följt människan i nästan alla delar av världen.¹ Idag avgör jordbruksproduktionen inte bara tillgången på det vi absolut inte kan vara utan för att överleva, mat, utan är i stor grad också föremål för en del miljöförstöring, spekulation och konflikter. Hur mycket beroende på vem som producerar vad och hur. Jordbrukets produktion av mat, och andra tjänster, har alltså potential att påverka hur stabilt ett samhälle är över tid.

På nationsnivå kan stabiliteten påverkas dels direkt, genom hur säker mattillgången är, dels indirekt genom i hur stor grad nationen själv styr över produktionen. Ett land som är beroende av import för att säkra sin mattillgång har ingen kontroll över sitt eget folks försörjning.
Det är avgörande att ha en säker och stabil mattillgång i ett land för att säkra välståndet hos folket, ingen särskilt kontroversiell åsikt. Jag skulle också hävda att i hur stor grad en region lyckas vara självförsörjande är, eller kommer att bli, en viktig faktor för hur stabil regionen är.^1,6 Jag har skrivit om naturresurser och stabilitet tidigare HÄR.

Men hur säkrar vi mattillgång samtidigt som vi måste få jordbruket stabilt över tid? Det vill säga; lyckas producera mat utan att förstöra ekosystemen, som i slutändan är nödvändiga, inte bara för jordbruket självt utan också för många andra ekosystemfunktioner vi är beroende av. Ekologisk odling har varit ett alternativ som skulle vara ett första steg.^2,3 Det har fått en del kritik, i alla fall några av de metoder i Europa som går under namnet ekologisk odling.⁴ Främst för att de inte producerar lika mycket som konventionell odling. Här blir definitionen av ekologisk odling ett problem, det finns så många olika typer av ekologisk odling runt om i världen varav en del producerar lika mycket eller mer än konventionell odling.^5,6 Hållbart jordbruk, ekologisk odling eller vad man ska kalla dessa odlingsmetoder, behöver utvecklas och det finns heller inte en rätt lösning utan olika modeller måste få lov att testas. Vi måste också tillåta att en större mångfald av jordbruksformer och grödor används, på olika ställen och under olika perioder. Det ger ett mer stabilt system som kan buffra för variationer i miljön, klimatförändringar till exempel, vilket har visat sig vara en viktig faktor tidigare.⁷

Att genomföra jordreformer och ge folket möjlighet att äga mark och ge dem papper på det, som nu i Rwanda, är ett steg i rätt riktning. Det ökar möjligheter för verklig utveckling och ger ett förstärkt skydd mot att olika intressenter tar jordbrukares mark i anspråk för att ”investera” i. Småjordbrukare måste själva få bestämma sitt produktionssystem och vad, när och hur de ska odla till försörjning. Även vad, när och vart de ska sälja sina grödor för att få in inkomst. Det ingår i begreppet matsuveränitet. Det är inte bara stora subventioner av jordbruket i rika länder som hindrar fattiga från att sälja sina produkter. Stora koncentrationer av marknaden av olika produkter är minst lika sort, om inte ett större, problem. Till exempel två företag Monsanto och DuPont dominerar majsmarknaden (ca 65 %), och fem transnationella företag kontrollerar 90 % av spannmålshandeln. Det skapar en väldig maktobalans vilket gör att småjordbrukare, som utgör majoriteten av jordbruken i fattiga länder, inte har så lätt att sätta något emot och t.ex. kräva bättre priser.

Flera saker skulle kunna utveckla en säkrare och mer hållbar produktion:

• Låta jordbrukare själva äga sin mark.
• Utveckla nya odlingsmetoder, helst helt oberoende av fossila bränslen, och förbättra de vi har.
• Tillåta och satsa på en mångfald av olika odlingsmetoder runt om i världen.
• Satsa mer på små familje- eller kooperativa jordbruk, de är mer flexibla och kan lättare ställa om och byta grödor under miljöförändringar.
• Bevara och satsa på en mångfald av grödor och varianter, också det för att lättare anpassa sig till miljöförändringar.
• Involvera och ge kontrollen över utvecklingen av nya GMO-grödor till de som behöver dem, dvs de fattiga jordbrukarna, och till oberoende forskning. Nu kontrollerar Monsanto ca 90% av marknaden, och deras GMO-grödor gynnar inte de hungrande. Många är emot GMO och ibland med rätta. En del nya grödor är tveksamma, både med avseende på nyttan de sägs göra och ur miljösynpunkt. Det kan dock finnas tillfällen då de kan göra nytta men det ska som sagt avgöras av de som kan behöva dem och gå igenom oberoende studier innan man släpper ut dem på fälten.
• Göra de storskaliga intensivjordbruken mer hållbara. Alltför stora markkoncentrationer till ett fåtal markägare, framför allt utländska bolag, är inte en stabil och hållbar väg för matproduktion.
• Använda större del av grödorna till människoföda. Idag går större delen av jordbruksarealen till att producera djurfoder.
• Utveckla och sprida nya idéer från jordbrukare till jordbrukare runt om i världen.
• Förstå jordbruket mer som en producent av en mängd olika tjänster, inte bara produktion av vissa grödor. Det multifunktionella jordbruket.

Det finns en hel del att göra än och alla idéer är välkomna. Det positiva är att det faktiskt finns många idéer runt om i världen. Tyvärr så får de sällan gehör eller blir direkt motarbetade av kortsiktiga vinstintressen. Det finns en del plattformar där jordbrukare kan organisera sig. En av de största organisationerna i världen är faktiskt en som samlar jordbrukare över hela klotet, Vía Campesina. Det är ett ställe där nya idéer tar form och de är ibland en ganska framträdande och respekterad röst i jordbruksfrågor.
Det är dock en utmaning att tänka om och bygga ett jordbruk som tar hänsyn till ekosystem och biodiversitet samtidigt som det producerar mat.⁸ Men det går.

——————————
1. Mazoyer, M. and Roudart, L., 2006, A History of World Agriculture: from the Neolithic age to the current crisis., Earthscan, UK
2. Science Daily, 2007, Organic Farming Can Feed The World, Study Suggests
3. Science Daily, 2006, Sustainable Farm Practices Improve Third World Food Production
4. Science Daily, 2010, Is Organic Farming Good for Wildlife? It Depends on the Alternative
5. Altieri, M.A., 2002, Non-certified agriculture in developing countries. In: Sciallaba, N.E.H, and Hattman, C., Organic agriculture, Environment and Food Security. FAO, Rome.
6. Pretty, J., 2002, Lessions from certified and non-certified organic projects in developing countries. In: Sciallaba, N.E.H. and Hattman, C., Organic agriculture, Environment and Food Security. Rome, FAO.
7. Blütghen, U., et al., 2011, 2500 Years of European Climate Variability and Human Susceptibility, Science
8. Sherr, S.J., McNeely, J.A., 2007, Farming with Nature: The Science and Practice of Ecoagriculture. Island Press.

The Guardian: Poverty Matters Blog, Grist, The Guardian: Mexico goes back to the land, MyNewsdesk, MyNewsdesk2, e24, Myewsdesk3, Smålandsposten

Read Full Post »

Konsumismen som kulturidentitet?

Nu borde man kanske skriva ett inlägg om vargen igen men jag avstår. Det finns så många andra som har åsikter, om vargen, om vargjakt och om effekter av dem. Några få har också lyckats förena dessa med fakta och formulerat argument.
Jag hänvisar istället till min forskarkollega Marcus som har gjort ett undantag från inlägg om cykel och cyklande på sin blogg och istället kommenterat just vargjakten: Vargjakten – infekterad, trist och trångsynt

Istället en uppmuntran att läsa Worldwatch Institute‘s senaste State of the world – 2010: Transforming Cultures from Consumerism to Sustainability¹. Den går igenom konsumismen som kultur, hur den skapades, varför den inte är förenlig med hållbar utveckling och hur den kan ändras. Konsumism har snärjt in sig så i mänsklig kultur, i så stor del av världen, att det knappt längre uppfattas som en kulturell konstruktion. Många tycker nu, till exempel, att man måste byta något fullt fungerande till något av den nya modellen eller stilen. Det är ju inget ”naturligt” och har sällan en bakomliggande rationell anledning, utan är ett konstruerat beteende. Det har också blivit kopplat till ett stark socialt tryck, det är så man ska göra. Antalet college-elever i USA som tycker att utveckla en meningsfull livsfilosofi var mycket viktigt har från 1970 till 2009 sjunkit från 80 % till 50 %. Att bli rik har tvärt om stigit från 40 % till 80 % som ett mycket viktigt eller essentiellt mål. Materiella saker behöver inte vara negativt, men själva kulturen, att konsumera som en kulturell identitet och fritidssysselsättning, är varken hållbart eller gör oss speciellt lyckliga enligt den senaste forskningen. Det är när man går från fattig till att få en mer säker resurstillgång som lyckan ökar, efter det avtar effekten snabbt. Man ska alltså vara försiktig med att blanda ihop välstånd och ökad konsumtion.

Ett motargument mot konsumtionskritiken är att ingen ska bestämma vad och hur mycket var och en ska konsumera, det leder i slutändan till ett totalitärt samhälle. Ett annat motargument är att det är konsumtionen som skapar all välfärd vi åtnjuter, ekonomin måste växa. Ytterligare ett att vår konsumtion skapar arbete i andra delar i världen när de producerar varorna.
Alla argumenten baseras på ett antagande att resurser är oändliga eller fortfarande finns i ofantligt överflöd. Det vill säga att den rika världens konsumtion inte skulle ha effekt på tillgången av resurser i andra länder, inte heller degradera essentiella ekosystemfunktioner eller ha några negativa effekter på människors välfärd och hälsa. Det tredje argumentet implicerar också att det inte finns andra sätt att skapa välfärd. Dessa antaganden stämmer inte riktigt eftersom många resurser är eller kommer att bli ovanliga eller ta slut, dyra att få tag på, eller när det gäller förnyelsebara resurser, inte skapas i den omfattning att de räcker till alla med den konsumtionstakt den rika världen har^2,4,5. Det är också väl dokumenterat att det förstör både hälsa och miljö^3,4,6, kanske speciellt i fattiga länder nu för tiden, där mycket av produktionen av de varor den rika världen konsumerar sker.
Resultatet av ökad konsumtion blir då vad motargumentet hävdade att konsumtionskritikerna skulle leda samhället till. Hög och ökande konsumtion i vissa delar i världen går ut över människor i andra delar i världen. Både i form av att mindre resurser blir kvar till dem och degradering av de ekosystem av vilka de försörjer sig. Frihetsargumentet blir alltså i praktiken att några få hävdar att sin rätt, till att konsumera det de vill och hur mycket de vill, står över andras rätt att försörja sig. Det är då tvärtom oetiskt att inte ändra konsumtionskulturen.

Även om det vore fallet att hög och ökande konsumtion gör oss lyckliga skulle det i slutändan ändå vara irrelevant om det samtidigt degraderar jordens ekosystem eller gör slut på förnyelsebara resurser, vilket på lång sikt skulle göra hela mänskligheten väldigt olycklig. Det vill säga oavsett om vi tycker det är bra eller dåligt så går det inte att forma ett hållbart samhälle utan att ta hänsyn till naturlagar och ekologiska processer, vilket jag skrivit lite om HÄR och HÄR. Något som borde vara självklart kan man tycka men det är ju inte så vi har byggt samhället idag. Delvis beroende på att vi började bygga upp dagens västerländska kultur under en tid då man trodde jorden bestod av oändliga resurser, att människan inte var en del av naturen och med en bristfällig kunskap i hur ekosystemen fungerade. Idag kan vi mer men det finns också många som inte håller med, inte vill, eller har stora kortsiktiga vinstintressen i att inte, ändra på något.

Det kan här vara värt att nämna två saker som ofta blandas ihop när man pratar om ”kollapser” av mänskliga samhällen. Kulturell överlevnad och Biologisk överlevnad. Det vill säga om vårt samhälle kollapsar betyder inte det att vi går under som art. Samt att även om vi hade levt i ett fredligt, tolerant och uppfinningsrikt samhälle så betyder inte det att vi beter oss på ett ekologiskt hållbart sätt.

Är detta då skäl till pessimism? Kanske, men se också möjligheterna i det. De stora avgörande problemen idag är något vi känner till, har skapat själva och så också kan ändra på och göra något åt. Mer om hur konsumism uppkom och hur vi kan formera om kulturen till att sätta värde i andra saker samt referenser till texten kan man alltså läsa om i State of the World – 2010¹.

1. State of the world – 2010, Worldwatch Institute, Earthscan, UK.
2. Jenkins, T.N., 1996, Democratising the global economy by ecologicalising economics: The example of global warming, Ecological Economics, 16: 227-238
3. J.R. Krebs, J.D. et al., 1999, The Second Silent Spring?, Nature, 400:611-612
4. Daly, H.E. et al., 2007, Are We Consuming Too Much—for What?, Conservation Biology, 21: 1359-1362
5. Simms, A. et al., 2009, The Consumption Explosion, New Economic Fundation, UK
6. Millenium Ecosystem Assessment

DN., GP

Read Full Post »

Välfärd, konsumtion och planetens tillstånd

FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya har avslutats och en del positivt verkar ha åstadkommits. Det behövs stora omställningar dock. WWF kom nyss ut med Living Planet 2010¹ där det slås fast att vi människor fortsätter att öka det ekologiska fotavtrycket. Vi gör av med 1.5 gånger så mycket som jorden producerar. Det är de rika länderna som står för den största ekologiska avtrycket som vanligt.

Man brukar hävda att de rika länderna i västvärlden har minskat sin miljöbelastning, till exempel genom att vi har råd med ny energisnålare teknik. Då bortser man dock från det vi orsakar i andra länder. Flödet av naturresurser från den fattiga delen till den rika är enormt. Man kan säga att vi har exporterat stor del av resurskonsumtionen och miljöproblemen.

Ekologiskt Fotavtryck

Det Ekologiska Fotavtrycket används för att jämföra människans krav på resurser med jordens kapacitet att förnya resurser. Det räknas ut genom att addera arean som behövs för att tillgodose oss med förnybara resurser, arean som täcks upp av infrastruktur och arean som behövs för att absorbera avfallsprodukter. Det Ekologiska Fotavtrycket räknar arean oberoende av vart på jorden den ligger eftersom människor konsumerar resurser från hela världen.

Biokapaciteten är sedan ett mått på de förnyelsebara, eller regenerativa, resurser som finns tillgängliga för att tillgodose behoven. Både ekologiskt fotavtryck och biokapacitet mäts i globalhektar (gha) vilket är den produktiva kapaciteten för en hektar vid den genomsnittliga världsproduktionen.

Det Ekologiska Fotavtrycket har mer än fördubblats sedan 1961. Vi överskrider nu biokapaciteten med 50 %, det vill säga det tar ca 1.5 år att regenerera det som vi konsumerar på ett år. Därmed försämrar vi möjligheterna att försörja oss i framtiden. Det är naturligtvis stor skillnad hur stort ekologiskt fotavtryck man gör per person beroende på var och hur man lever. Sverige hamnar på trettonde plats och en svensk behöver i genomsnitt ca 6 gha.

Ekologiska kollapser har skett och sker lokalt, både i modern tid och historisk. En ganska välkänd sådan i modern tid är kollapsen av torsken utanför Newfoundland på 1980-talet. När sådana kollapser sker har människor hittills kunnat skifta plats och/eller resurs för att fortsätta försörja sig. Vid nuvarande konsumtionstakt där vi tar ut mer än vad som kan återgenereras blir detta allt svårare. Det är ju heller inte någon eftersträvansvärd strategi.

Mänsklig utveckling

Man kan roa sig med att jämföra det ekologiska fotavtrycket med till exempel UNDP’s Human Development Index¹, HDI, vilket inte på något sätt är fullständigt men betydligt bättre än det lite märkliga bruttonationalprodukten. HDI tar med livslängd, utbildning och levnadsstandard men inte jämställdhet eller respekt för mänskliga rättigheter och politisk frihet vilket är betydligt svårare att mäta. Sverige hamnar på nionde plats med ett HDI på 0,885. Man har utvecklat ett index som också tar hänsyn till olikheter mellan kvinnor och män, Gender Inequality Index, GII. Sverige får här 0,824 vilket är 93,1 % av HDI, och hamnar då på tredje plats.

Sverige får ut 0.15 HDI-enheter per gha vi gör åt. Här kan man jämföra med tex Sri Lanka som har ett ekologiskt fotavtryck på 0.9, får ut 0.73 HDI per gha och har ett HDI på 0.66 eller Peru med ett fotavtryck på 1.8, får ut 0.4 HDI per gha och har ett HDI på 0.72. FN brukar sätta ett HDI på 0.8 för räknas som att ha en mycket hög levnadsstandard. Nu är det inte så enkelt, det betyder inte att Sri Lanka eller Peru är exempel på hur vi bör leva, tittar man till exempel på GII så sjunker indexet i de båda länderna till runt 0.54. Sen kanske man ska ta alla sådana här index med en nypa salt. Men det ger en indikation på att det är inte nödvändigt att ha en hög konsumtion för att uppnå en hög levnadsstandard². Det är en stor spridning i HDI mellan länder med samma ekologiska fotavtryck, länder med högt HDI kan ha samma ekologiska fotavtryck som andra länder med väldigt lågt HDI. Likadant länder med väldigt högt ekologiskt fotavtryck kan ha samma HDI som länder med mycket lägre ekologiskt fotavtryck, (Fig. 1). Det finns mycket att gräva ner sig i om man vill gå igenom rapporten mer i detalj, Living Planet Report 2010³.

Fig. 1 Visar relationen mellan Human Development Index och Ekologiskt fotavtryck. Varje punkt är ett land. Den vertikala röda linjen visar det HDI-värde som FN har klassat som hög levnadsstandard. Den horisontella linjen den gräns som man måste under för att inte överskrida jordens totala biokapacitet. Vi måste alltså "trycka in" alla länder i rutan i nedre högra hörnet.

Living Planet Index

Living Planet Index, LPI, mäter tillståndet för den globala biodiversiteten genom att följa trender i ca 8000 vertebratpopulationer världen över. Först mäter den förändringen i varje population över året sedan räknar den ut medelvärdet av alla populationstrender, sen 1970. LPI visar på en nedgång på 30 % från starten 1970 till 2007. Förutom etiska perspektiv kan man konstatera att biologisk mångfald är nödvändigt eftersom det kort sagt är alla arter som driver ekosystemprocesserna som genererar de resurser vi främst lever av.

På mötet i Nagoya sa man sig komma överens om flera långtgående mål, t.ex att 17 % av land och vattenområden ska skyddas för att uppehålla biologisk mångfald. Mötet skulle också enats om ett nytt avtal om tillgång till, och rättvis fördelning av, de ekonomiska vinsterna från genetiska resurser. Frågan är hur bindande ramverken och överenskommelserna är, alla är inte så övertygade⁴. Det fattas också en hel del för att säkerställa skyddet av ekosystemen i ett globalt perspektiv.

Biologisk mångfald och fattigdom

Mycket av konsumtionen av energi och naturresurser som de rika länderna står för görs som sagt i andra länder. Behovet av import av resurser till EU utifrån steg under 1990-talet och samma trend verkar gälla för 2000-talet. För varje EU-medborgare behöver ca 50 ton råmaterial utvinnas. Ofta hävdas att skydd av ekosystem står i kontrast till att bekämpa fattigdom, eller att fattiga människor inte bryr sig om naturen. Först måste de anamma västvärldens sätt att leva för att sedan kunna tänka på, och ha råd med, att värna miljön. Det är ett väldigt fördomsfullt och inskränkt sätt att se på människor i fattiga delar av världen. Det finns en mängd goda idéer bland fattiga människor om hur man kan utveckla samhället utan att förstöra ekosystemen, vilket de, tvärt emot vad som hävdas, ofta är väldigt angelägna om. Det är lätt att skylla på fattiga för miljöproblemen, men bara för att miljöproblemen är stora i just fattiga länder betyder inte att det är de fattiga som står för miljöförstörelsen. I t.ex. Brasilien är det transnationella företag som tagit upp gigantiska landområden i anspråk där de odlar bl.a soja som exporteras till Europa, USA och Kina för djurfoder. Det har slagit ut mängder av jordbrukare direkt eller indirekt, vilka istället tvingats ut i marginalområden eller storstädernas slum. Här, och i andra delar av världen, finns nu en växande rörelse som tar till vara en blandning av traditionell kunskap, ny teknik och vetenskap för att skapa nya former av produktiva jordbruk där hänsyn till biodiversiteten är en viktig del, för att att ett exempel. Vi måste ställa om systemet och vår livsstil, det är varken bakåtsträvande, teknik- eller vetenskapsfientligt. Och det är möjligt.

1. UNDP’s Human Development Repport

2. Tim Jackson, 2009, Properity without Growth, SustainableDevelopment Commission

3. Living Planet Report 2010

4. George Monbiot, The Guardian, 1 Nov 2010

DN, Miljöaktuellt, SR, SkD, GP, Miljöaktuellt1, DN1, GP, Blogg, MA, MA, GP, Tim Jackson i Expressen

Read Full Post »

AP-fondernas investeringar bidrar till miljöförstörelse

Flera gånger under året som gått har man i bl.a P1 uppmärksammat fallet med gruvan i Guatemala där det kanadensiska gruvföretaget GoldCorp har verkat flera år. Både det amerikanska staternas organisation, OAS, och nu också Guatemalas regering har reagerat starkt på GoldCorps brott mot miljö och människor i Guatemala och krävt att man avslutar mineralbrytningen. Brytningen av guld i provinsen San Marcos i nordvästra Guatemala orsakar en mängd miljö- och hälsoproblem, bl.a förgiftat vatten orsakat av de kemikalier man använder vid urlakningen av malmen, tex. cyanid. GoldCorp fick kritik för flera år sedan men inget har hittills hänt.

De människor som bor i byarna runtomkring och som förut ägde marken, men inte har blivit tillfrågade om brytningen, har hållit lokala folkomröstningar och enhälligt beslutat att de inte vill ha någon brytning där. Enligt den internationella arbetarorganisationen, ILO, ska ursprungsfolk tillfrågas innan man får utöva verksamhet på deras mark, artikel 7-ILO 169, vilken Guatemala har skrivit under.
Fattigdom, orättvisor och miljöförstöring i världen påverkas av internationell politik och globala maktförhållanden som också kan kopplas till historiska händelser. Bland andra filosofen Thomas Pogge har argumenterat att den rika världen uppehåller stor del av fattigdomen och tjänar på det¹.

”[National interests]…cannot justify that powerful states impose unjust rules on others or ignore such unjust rules while benefiting from them. The steadily growing international inequality can be traced to such unjust rules, which also contribute substantially to corruption and oppression in the developing countries. ” -T. Pogge

Ett exempel på en sådan unjust rule är, enligt Pogge, att man i handelsavtal inte tar hänsyn till om ett land styrs av demokrati eller diktatur. Den globala ekonomin berättigar alla ledare av ett land till att sälja ut naturresurser i landets namn och låna pengar i landets namn. Detta gäller oavsett om ledaren blivit demokratiskt vald eller tagit makten genom militärkupp och upprättat en diktatur. Det leder nästan till en uppmuntran att ta makten med alla medel för att få tillgång till stora resurser man sedan kan stoppa i egna fickor. Protester och försök till förändring slås ofta våldsamt tillbaka utan att handelsparten i väst lägger sig i. Där finns ett gemensamt intresse. Den odemokratiska regimen vill kunna fortsätta sälja ut landets naturresurser för att gynna sig själv och handelsparten för att få tillgång till samma naturresurser billigt. Dessa utvinns oftast utan att ta hänsyn till mänskliga rättigheter och miljö vilket påverkar både miljö och människor på ett negativt sätt. För att försvara handel med diktaturer brukar man säga att det är berättigat för det ger en möjlighet att påverka och till och med demokratisera dem. Detta är alltså osannolikt eftersom så länge man handlar och lånar pengar till dem så bryr de sig sällan om vad motparten tycker om hur man behandlar befolkningen.
Goldcorps gruva i Guatemala är bara ett lokalt exempel, och ett symtom, på detta. AP-fonderna som investerat i GoldCorp har hela tiden vägrat att dra sig ur vilket de grundar på att man vill vara kvar för att kunna påverka GoldCorp att ta större ansvar. Men är det ett bra argument? Vi kan applicera ungefär samma principer som Thomas Pogge talar om här. Så länge företaget tjänar på att bryta och föra ut guld ur landet och så länge Guatemalas regering och världssamfundet tillåter detta oavsett effekter på människor och miljö, så spelar det ingen roll vad de svenska AP-fonderna, som investerar i företaget, säger eller kräver av dem. GoldCorp har heller inte ändrat på sitt beteende även efter flera år av löften att bättra sig. Detta gäller speciellt i det här fallet där gruvbrytningen sker under en begränsad tid. Det handlar inte bara om förgiftat vatten och förstörda jordar och inte heller bara om mänskliga rättigheter och rätten till land. De hänger ihop och påverkas av globala system.
Ska vi bygga hållbara samhällen måste vi börja arbeta mer tvärvetenskapligt för att lyckas. Det krävs att vi diskuterar de större långsiktiga visionerna om hur vi ska ställa om. Allt vilar i grunden på naturvetenskapliga principer. Med det menar jag att man kan inte bygga ett samhälle som bryter mot tex termodynamiska lagar eller ekologiska principer. Man måste anpassa samhället efter dem. Samhällsbygge kan dessutom inte göras utan att ta hänsyn till någon form av etiska och juridiska rättigheter. Idag har vi ett samhälle som bryter mot båda dessa grundläggande faktorer där gruvdrift som den i Guatemala och AP-fondernas investeringar av pensionspengar i detta är symptom på ett systemtänk som vi måste ställa om.

1. Thomas Pogge, 2008, World Poverty and Human Rights: Cosmopolitan Responsibilities and Reforms, Cambridge: Polity Press

Miljöaktuellt , SvD

Read Full Post »

Onyanserat om viltstammens skador

I tidningen Miljöaktuellt den 17/3 skrev tre företrädare för Svenska jägareförbundet ett försvarstal till stora viltstammar. Det vill säga förutom att man vill ha stora stammar för att lätt kunna skjuta mycket vilt under jakten. Det Svenska Jägareförbundet kallar ”önskad avskjutningsnivå” i en rapport från 2009. Man lyckades dock inte avancera positionerna så mycket för att motivera en så hög viltstam som vi har.

Argumenten gick bl.a. ut på att klövviltstammen skulle gynna biologisk mångfald för att de betar i skogen och därmed ersätter skogsbetet från forna dagar. Det bygger på missuppfattningar om skogsbetet i Sverige och skillnader i betesdjurens ekologi. Betning av klövvilt skiljer sig från tex nötboskap genom att klövviltet betar mer knoppar, grenar och blad och nötboskap betar mest örter och gräs. Det var också sättet som vi bedrev skogsbruk på som gjorde att det blev en så hög biologisk mångfald under den perioden. Under 1000-talet och framåt betades skogen framförallt av svin- och nötboskap, men även får och get. Skogarna användes dessutom till att hämta in virke med mera. Dessa glesa skogar producerade också mycket vilt som gav mycket att jaga. När jordbruket expanderade krympte skogarna och de omvandlades också till mer timmerproduktion, speciellt under 1800-talet. Detta ledde till att skogen inte kunde producera lika mycket vilt som tidigare. Konflikten mellan skogsproduktion och jakt är gammal. Idag kan inte skogen hålla en så stor klövviltstam som nu finns i många delar av Sverige. I södra Sverige där den stora delen av den biologiska mångfalden i skogen finns, har man på många håll så stora klövviltstammar att det inte går att föryngra och odla lövträd. Det beror alltså inte bara på att skogsägare inte vill utan att de inte kan få upp oskadade träd. Flera studier publicerade i vetenskapliga tidskrifter visar på negativa effekter av höga klövviltstammar på biologisk mångfald^1,2,3,4.
Skogen sköts idag alldeles för dåligt ur miljösynpunkt, där delar jag kritiken med artikelförfattarna. Miljömålet väger väldigt lätt när, speciellt de stora skogsbolagen, idag formar skogen. Men lika lite som skogsföretagen kan skylla allt på klövviltet, kan jägarförbunden skylla på skogsföretagen.
Förutom minskad biologisk mångfald finns det flera andra mycket tungt vägande skäl att minska de överdimensionerade viltstammarna, t ex stora skador på jordbruksgrödor och trädgårdar. Enligt vägverket orsakar bara viltolyckor skador för ca tre miljarder varje år, för att inte tala om de personliga trauman de lämnar efter sig.
När det gäller vargstammen på 200 djur, så brukar det heta att man måste ta hänsyn till hur människor påverkas. Detta borde i högsta grad gälla klövviltstammarna också.

1. Huffman, D. W., D. C. Laughlin, K. M. Pearson, and S. Pandey. 2009. Effects of vertebrate herbivores and shrub characteristics on arthropod assemblages in a northern Arizona forest ecosystem. Forest Ecology and Management 258:616-625.

2. Stewart, K. M., R. T. Bowyer, J. G. Kie, B. L. Dick, and R. W. Ruess. 2009. Population density of North American elk: effects on plant diversity. Oecologia 161:303-312.
3. Vavra, M., C. G. Parks, and M. J. Wisdom. 2007. Biodiversity, exotic plant species, and herbivory: The good, the bad, and the ungulate. Forest Ecology and Management 246:66-72.
4. Ripple, W. J., and R. L. Beschta. 2006. Linking wolves to willows via risk-sensitive foraging by ungulates in the northern Yellowstone ecosystem. Forest Ecology and Management 230:96-106.

Miljöaktuellt

Read Full Post »

Två dagar kvar av COP 15

Ingen kan väl ha undgått COP 15, det stora mötet om klimatförändringen som pågår i Köpenhamn. Där har delegater från alla världens hörn samlats för att försöka göra gemensam sak av de klimatförändringar vi nu är mitt inne i. I Lund faller en färdigblandad slask från himlen och jag själv önskar lägre temperatur.

Kommer vi få något avtal ur Köpenhamn. Jag har de senaste dagarna försökt skaffa mig en uppfattning om vad som händer men det är svårt att få grepp om alla källor. Jag tänkte inte spekulera i om det kommer ut ett riktigt avtal ur alla förhandlingar utan hålla mig till en delfråga, ansvar för historiska utsläpp.

Vi hade fram till år 2000 släppt ut hissnande en billion ton koldioxid i atmosfären och den stora delen har länderna i väst stått för. Detta är alla överens om. Att därmed tillåta andra länder, som inte har släppt ut lika mycket, att göra om det misstaget är dock att skjuta sig i foten. Vill vi att koldioxidhalten i atmosfären ska minska måste alla länder göra något. Vi som redan släppt ut en massa koldioxid måste drastiskt minska detta och ställa om vårt samhälle. De andra länderna måste få hjälp så att de inte bygger fast sig i ett kol och oljeberoende, och det är här problemet uppstår. Som alltid handlar det om pengar. Att hjälpa dem skulle betyda att stora idéer och utvecklingar som kostat pengar att ta fram ska föras över till länder för en bråkdel av marknadspriset. Jag önskar jag hade en lösning som kunde göra alla nöjda men någon sådan existerar inte och det är därför, när det bara är två dagar kvar på det stora mötet i Köpenhamn, som man börjar tala om fiasko och en förlorad framtid.

Jag hoppas att de har fel…

Read Full Post »

Svininfluensan – priset vi får betala

Jag noterar, om än något långsökt, att det pågående utbrottet av svininfluensa på den amerikanska kontinenten är det pris vi får betala för vår sedentära (icke-nomadiska) livsstil. Hade vi inte domesticerat grisen så hade vi inte haft detta problem idag. Sen får de kloka sia om huruvida vi hade haft det bättre eller sämre…

I övrigt hänvisar jag till ett tidigare inlägg om domesticering av arter och hur detta påverkade vårt leverene.

SVD1 SVD2 DN1 DN2 HD Sydsvenskan Aftonbladet Dagbladet

Read Full Post »

Domesticering av hästen – slutet på det ljuva livet

I senaste numret av Science presenteras en studie där forskarna tycks ha funnit bevis på var i världen hästen (först) domesticerades. Uppenbarligen så slog ”Brunte” följe med oss människor någonstans i nuvarande Kazakstan för ca 5 500 år sen. Hästen blev följaktligen en av de sista viktigare djurarterna som domesticerades i Eurasien. Hunden, fåret och geten hade redan varit våra husdjur i över 6 000 år (ca 12 000 f. Kr.), kossan och grisen något årtusende kortare tid, likaså kycklingen. Därmed så fullbordades människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare/djurhållare. Men övergången kom till ett högt pris.

Vi domesticerad självklart inte bara djur, utan även också växter. I den bördiga halvmånen (ungefär Mesopotamien, dvs nuvarande Iran och Irak) fann människan hög andel växtarter som var både självbefruktande och relativt rika på proteininnehåll. Dessa skulle komma att bli några av våra mest vanliga sädesslag, och ge människan ett incitament att slå sig ner på ett ställe i längre omgångar än vad hon gjort tidigare (Diamond 1997). I kombination med de varor och tjänster som erhölls från de domesticerade djuren (kött, djurhudar, mjölk, draghjälp, etc.) så började stammarna att bli mindre rörliga. Mat- produktionen tillät, och tvingade, människan att bygga byar, och sedermera städer.

Men tyvärr så innebar denna alltmer sedentära livsstil en försämrade hälsa. Detta berodde på flera anledningar, däribland:

• Sjukdomsöverföring från boskap (t. ex. mässling, vattkoppor, TBC)
• Sjukdomsöverföring från bevattning av jordbruket (t. ex. flodblindhet)
• Matlagring drog till sig sjukdomsbärande gnagare (t. ex. pesten)
• Avlopp förorenade dricksvatten (t. ex. kolera)

De människor som slagit sig ner för att bli farmare, såg sin medellivslängd sjunka drastiskt. Kanske gick det så långt att ”medelfarmaren” levde bara hälften så länge som ”medeljägaren/samlaren”. Trots det utkonkurrerades sinom tid den senares livsstil av den förres, mycket beroende på att jägare/samlare begränsades i sin befolkningstillväxt av hur många barn de kunde bära på sina nomadiska vandringar. Något som gjorde att de inte kunde skaffa mer än ett barn per 4-5 år, medan farmarna kunde flerdubbla sin reproduktionstakt.

En annan välfärdsförsämring som drabbade de nyblivna bönderna och kopojkarna var mindre fritid. Trots den allmänna uppfattningen att livet som jägare/samlare var hårt och tidskrävande, så tyder det mesta på att livet som farmare var ännu hårdare och ännu mer tidskrävande (Diamond 1997; Gowdy 1997).

När vi blickar tillbaka så måste vi nog medge att domesticeringen av djuren och växterna innebar slutet på en epok i människans historia. Domesticeringen av hästen kan ses som spiken i kistan för en lättjans livsstil, och början på det hårda livet…

(”Häst” som aldrig lät sig domesticeras)

[Måste också passa på att ge en brasklapp till både DN och SvD som blandar ihop begreppen domesticering och tämjning. Domesticering betyder att arten med lätthet förökar sig i ”fångenskap”, tämjning å sin sida innebär enbart att man kan hålla någorlunda pli på arten. Eftersom man i Science-artikel säger sig ha funnit bevis på att man mjölkat hästen för 5 500 år sen, så indikerar det att den inte bara var tämjd, utan också domesticerad.]

-Diamond J (1997). Guns, germs and steel. Vintage, London.
-Gowdy J (ed.) (1997). Limited wants, unlimited means. A reader on Hunter-Gatherer Economics and the Enviroment. Island Press, Washington D.C.

DN1 DN2 SVD

Read Full Post »

Historiska händelser påverkar synen på miljön

Kan historiska händelser ha påverkat vår syn och inställning till naturen? Frågan kan kännas retorisk och enkel. Men hur den grundläggande synen på miljön och världen har formats kan, om inte annat, vara intressant att begrunda ibland. För att ta ett intressant exempel får vi förflytta oss nästan exakt 517 år tillbaka i tiden. Det är en januaridag år 1492 och över slätten mot staden Granada, i södra Spanien, syns ett följe närma sig varav de två främsta i praktfulla moriska dräkter. Det är dock inte morer utan drottning Isabella I av Kastilien och kung Ferdinand V av Aragonien som kommer för att installera sig i Granada. Dagen innan har morerna kapitulerat efter flera månaders belägring, och det sista arabiska fästet i Europa, fallit. Att kungaparet bar de moriska dräkterna hade en stark symbolisk innebörd, något som de fullkomliga segrarna i ödmjukhet kunde kosta på sig. Dagen innan utspelar sig då också den klassiska scenen där morernas ledare Abu ‛Abd Allah lämnar över nyckeln till Alhambras statsport till erövrarna.

800 år av muslimsk herravälde på den iberiska halvöns södra del, Al-Andalus, gick till ända, nu härskade de kristna. Under sin tid i Europa hade muslimerna haft stort inflytande. De hade fört med sig kunskaper i medicin och trädgårdskonst som förut var helt okända i Europa. Deras konsthantverk och arkitektur influerade hela området. Ferdinand och Isabella kunde nu ta över delar av en kultur med djup kunskap och visdom på olika områden, bl.a botaniska och medicinska kunskaper, som araberna hade förvaltat sedan antiken och utvecklat med forskning och utbyte med Afrika, Asien och Europa. Västvärlden hade under flera århundraden tagit till vara och översatt skrifter från orienten och använt dessa vid de Europeiska universiteten. De hade kritiserat och utvecklat dessa kunskaper vilket ledde till att den teknologiska utvecklingen på flera plan var mer avancerad än i andra delar i världen, inte minst krigsteknologin.

Nu följde en lång tid av utrensning av människor som inte var kristna och inte tänkte omvända sig. Araber, judar och kristna hade fram tills nu levt mer eller mindre fredligt tillsammans. Till en början var utrensningen kanske främst påivrad av Isabellas rådgivare men kom senare att bli utökad av den kristet fundamentalistiska kungen Filip II. Iberiska halvön förlorade på kort tid en halv miljon judar och araber och därmed en stor del av dess lärda och intellektuella. Sverker Sörlin skriver i sin bok Världens Ordning¹ ”Alhambra 1492 var den plats där möjligheten till fredlig sammanlevnad upphörde och där världsutbredningen tog vid.”

Det var bl.a den här händelsen, vid foten av ett snötäckt Sierra Nevada, som kom att avgöra utformningen av världsordningen för lång tid framåt. Det kristna Europa hade nu tagit makten vilket gjorde att de kunde, och kom att, sprida sin tro, uppfattning och kultur till resten av världen.

Ett ”lustigt” sammanträffande

En anledning till att det kristna Europa blev så mäktigt, trots att så stor del av den gamla kunskapen i form av skrifter och lärda hade gått förlorad i berodde kanske på en annan händelse som utspelade sig samma januaridag. Ut från Granada rider en besviken man efter att ännu en gång ha fått nej från drottning Isabella för sin äventyrliga idé, men blir kallad tillbaka. Nu efter maktövertagandet kan Isabella tänka sig att stödja detta något suspekta projekt och samma år seglar Christoffer Columbus över Atlanten för att finna en alternativ väg till Indien. Amerika skulle bli Spaniens räddning och styrka. Från 1400-talet ökar samtidigt kristendomen i aggressivitet och Europa skulle genom erövring och missionering, forma stora delar av världens befolkning, ekologi och landskap efter eget tycke. Det fanns under denna tid skillnader mellan kristendomen och islam som antagligen hade betydelse för synen på omvärlden. Kristendomen var centralistisk och hierarkisk medan islam var mera horisontell där de flesta hade individuella uppfattningar om religion. Kristendomen behövde en stark kyrka, vilket islam inte hade någon motsvarighet till.

De svåra men intressanta frågorna infinner sig:

Vad hade hänt om morerna hade vunnit? Med deras kunskap i medicin, trädgårdskonst och botanik och förmåga att samla olika kulturer gemensamt, hur hade världsordningen sett ut?

Vad hade hänt om Isabella inte hade velat hjälpa den fattige mannen från Genua med sina idéer om en väg över Atlanten? Detta var en tid då den rådande uppfattningen, dock inte hos sjöfarare eller drottning Isabella, faktiskt var att jorden var platt, med en kant man kunde fara över. Europa hade inte fått de stora rikedomar och makt att forma omvärlden med som de nu fick.

Om-om-hade-varit-frågor är ju nästan omöjliga att svara på. Ett intressant inlägg om detta är teknologihistorikern Lynn White’s² artikel i Science om hur kristendomen och dess tankesätt influerat västvärldens sätt att tänka kring och behandla naturen. Han menar att om vi skall lyckas med att skapa ett hållbart samhälle måste vi se över vår inställning till naturen, som även icke-religiösa har ärvt enligt White. Är man mer intresserad kan man läsa boken De ekologiska idéernas historia av Donald Worster³ som menar att bilden är mer komplicerad än White framställer den.

Att historien har påverkat synen på naturen är dock säkert.

1. Sverker Sörlin, 2004, Världens Ordning- Europas Idéhistoria 1492-1918., Natur och Kultur.
2. Lynn. Jr. White, 1967, The Historical Roots of Our Ecologic Crisis, Science, 155:1203-1207
3. Donald Worster. 1977, Nature’s Economy: A History of Ecological Ideas. Sv. översättning 1996, De ekologiska idéernas historia., SNS förlag.

Read Full Post »