Nu har Sverige just avslutat en vargjakt för att ”kontrollera” en vargstam på 220 djur som för en tynande tillvaro genom att skjuta av mer än 10% av stammen. Varför? Har Sveriges regering fallit för en liten högljudd lobbygrupp jägare som inte vill ha någon konkurrens om villebrådet? Eller klarar Sverige inte av en toppredator om de blir fler än 220 individer?
För att motivera den här jakten har flera olika argument förts fram. Miljöminister Andreas Carlgren ”argumenterade” med hjälp av en kontradiktion när han i söndagens P1 förklarar att:
”Hotet mot vargstammen i Sverige är inte vargjakt utan det är att den inte är genetisk frisk.”
Att den inte är genetisk frisk beror bl.a på att de är för få. Pinsam okunskap för en miljöminister.
Andra argument har varit samhällsekonomiska: Vargen orsakar ekonomiska förluster i form av fällda tamdjur och minskad älgstam.
Här följer lite siffror om skador på olika djur och grödor orsakade av olika djur.
Enligt viltskadecenter attackerades år 2008 totalt 504 tamdjur och 57 hundar av rovdjur, alltså inte bara varg. 317 tamdjur och 41 hundar angreps av varg varav 243 tamdjur och 27 hundar dog. De flesta, ca 80%, av hundarna angrips under jakt. Det är oftast ett litet antal individer bland rovdjuren som står för de flesta skadorna på tamdjur.
Skogsskador orsakade av den höga klövviltstammen talas det inte lika ofta om. Enligt skogsstyrelsen är hela 15-20 % av det slutliga tallbeståndets stammar älgskadade. Älgstammen måste minska för att kunna producera värdefullt tallvirke i framtiden. Tar man in den totala skadeverkan på skogen från vilt blir det miljardbelopp. Det är tex nästan omöjligt att odla lövskog i stora delar av Sverige. En högre andel lövskog skulle gynna både biologisk mångfald, resistens mot storm och rekreationsvärdet. En större vargstam som håller nere klövviltstammen skulle ge inkomster som vida överstiger ersättningskostnader för skador på tamdjur.
Det finns också studier som visar att när vargstammen är låg finns det fler ensamma individer som inte hittar en flock att ingå i och det är oftast dessa ensamvargar som skapar problem med tamboskap1.
Detta får en att undra de egentliga orsakerna till varghat och regeringens tillåtelse till jakt på detta ekologiskt viktiga djur. Det finns inte bara samhällsekonomiska argument för att bevara och förstärka vargstammen, utan rent ekologiska och moraliska också. Det är naturligtvis hemskt när ens husdjur dör men det är knappast ett argument för att utrota en art, bara för att en liten grupp människor vill kunna släppa sina jakthundar lösa i skogen utan risk att de bli dödade. Jaga kan man fortfarande göra även med en lägre klövviltstam, även om man inte får skjuta lika många eller några djur, men det är ju nu heller ingen naturgiven rättighet.
1. Okarama, H. 1995. The trophic ecology of wolves and their predatory role in ungulate communities of forest ecosystems in Europe. Acta Theriologica. 40: 335-386.
Ovanstående två krabater är bägge pandor. Den till höger är röd panda (Ailurus fulgens) och upptäcktes faktiskt ett tiotal år före sin större kusin, jättepandan (Ailuropoda melanoleuca), som idag är en av världens mest kända flaggskepps- arter. Skälet till att jättepandan, och inte röd panda, blev en sådan stark symbol tycks vara dess större kroppshydda. Möjligen är jättepandan också mindre skygg vilket gör den mer folklig/har högre kulturell betydelse.
I detta fall har vi två valarter. Späckhuggaren (Orcinus orca) till vänster är lite av havets jättepanda, en mycket välkänd symbolart. Dess avlägsna släkting, den kinesiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), tycks vara nästan raka motsatsen. Denna delfin klassades som utrotad för några år tillbaka. Dess relativa litenhet, skygga natur, och osöthet(?) gjorde att den inte kunde konkurrerar om allmänhetens uppmärksamhet lika väl som andra valarter.
Här har vi en berguv(Bubo bubo) och en koltrast (Turdus merula). Berguven besitter nästan alla de viktiga egenskaper som vi pratat om; den är stor, karismatisk, välkänd, mänsklig uppsyn, speciell mm. Den används redan idag som lysande symbol, och får tillsammans med bland annat örnar och falkar föra fåglarnas talan. Ändå så är det koltrasten som valts till Sveriges nationalfågel(!). Till min bästa kännedom så är koltrasten inte ett flaggskepp idag, men den har säkerligen potential att få representera framtida naturvårds- projekt om så skulle behövas. Jag gissar att koltrasten har vunnit svenska folkets hjärta med sin sång. En koltrasts skönsjungande melodi en tidig vårmorgon tycks få allmänheten att glömma nästan alla sina preferenser om idealiska flaggskeppsarter.
