(Eftersom alla medskribenter fortfarande inte är i fas med bloggen så ska jag skriva ett inlägg även denna vecka, innan jag, temporärt, lämnar över ”skribentpinnen”.)
På vägen upp till Oikos-konferensen i Uppsala (då har man gjort lite reklam för den tillställningen…) har jag stannat till några dagar i Stockholm. Igår morse passade jag på att åka till Säbysjön på Järvafältet för få en skymt av den gulbrynade sparv (Emberiza chrysophrys), som förärat Sverige med sin närvaro. Medan jag stod där spanandes ute över fågelborden och talgbollarna så insåg jag vill underlig inverkan sällsynthet har på oss människor.
(Gulbrynad sparv. Foto taget av Ulf Franzén)
Pippifågeln i fråga återfinns normalt i östra Sibirien och övervintrar i södra Kina. Den har aldrig tidigare observerats i Sverige, förrän en vilsen(?) hane dök upp vid Säbysjön den 3:e januari, och hållit till där sen dess. Sparven är således ett mega-kryss för fågelskådare, och över 700 club300-medlemmar har kryssat den hittills. Folk från när och fjärran har vallfärdat till fågelbordet bakom IKEA i Barkaby enbart för att se denna fågel.
Det är nästan lite smått pinsamt att se vuxna människor bli så upphetsade över något så banalt som en sällsynt dunboll. Själv så har jag inga sådana beteendestörningar. Att jag igår stod i drygt en timme, och förbannade mig själv över att jag glömt ta på mig långkalsonger har lite att göra med min krysshets. Jag VILLE stå still i tre minusgrader, och jag var lika glad över att få ha sett otaliga talgoxar och blåmesar som jag varit över att få syn på den gulbrynade sparven…
Nåja, jag försöker väl bara lura mig själv. Även jag är slav till egenskapen som får oss att värdesätta sällsyntheter högre än allmänheter. Även jag hetsas in i denna jakt på det ovanliga, som om det vore värt något mer. Däremot så tillhör jag kanske inte samma division som vissa fågelskådare, som släpper allt när det går ett ”larm” någonstans i Sverige. Vidare så hade flera av fågelskådarna igår redan sett sparven, men inte i februari månad. Således var det troligen extra packat runt fågelbord av ivriga februari-kryssare… I deras fall är det kanske inte längre jakten på det sällsynta som spökar, utan snarare en annorlunda form av kapsyl-/fotbollskortssamlande.
(Fågelskådare på jakt efter sparven)
Hursomhelst så kommer jag att återkomma till detta med sällsynthet, och dess kopplingar till bevarandebiologi och naturvård i framtida inlägg. Och jag kommer för övrig också återvända till Säbysjön de närmaste dagarna, då jag inte lyckades observera sparven igår.
Miljödoktoranderna tar till orda 