För några dagar sedan var jag med och hjälpte till vid ett litteraturseminarium på en kurs i bevarandebiologi här i Lund. Seminariet handlade om etik och värderingar inom bevarandebiologi, där studenterna bl a fick diskutera och debattera om huruvida denna vetenskap ska vara värderingsneutral eller inte. En del av de unga förmågorna gick säkert hem relativt förvirrade den dagen (något som filosofer tydligen ser som ett sundhetstecken…). Jag å andra sidan gick hem funderandes över hur komplicerad och komplex bevarandebiologin håller på att bli.
I en av seminariediskussionerna så tog jag upp den oroande utveckling som för närvarande pågår i centrala Afrika där bergsgorillorna (Gorilla beringei) riskerar att utplånas. Rebellgrupper härjar inne i nationalparkerna, där de dödar parkvakter och garanterat också dödar viltet (se Kanyamibwa 1998). En av rebellgrupperna, Herrens motståndsarmé (LRA), tycks bedriva en underlig folkutrensning och har förflyttat sin kamp från norra Uganda till östra Kongo under de senaste månaderna. Jag undrar hur en enkel ekolog ska kunna förhindra artutrotning när problemets kärna kan ligga i ett underligt pågående folkmord?
Vi kan alltså se att oro i (människo-)samhällen leder till oro i naturen, även om ordet ”oro” är en kraftig underdrift i det här fallet. Den motsatta situationen är, föga överraskande, också en realitet. Habitatsförändringar och artutdöende i naturen kan leda till konflikter bland/mellan människor. Faktiskt så skriver Jared Diamonds i sin bok Undergång att miljöstress var en bidragande orsak till folkmorden i Rwanda. Överbefolkning i kombinationen med dålig förståelse för ekosystemen bidrog till att magnituden av antalet slaktade människor blev så ohyggligt hög, hävdar Diamond.
Det finns en rätt intressant observation att hämta här. Även om allt är relativt förenklat så verkar det som om den enkle ekologen, besittande endast kunskaper om ekosystem, skulle kunna röna större framgång i att förhindra ett massmord á la Rwanda än i att förhindra en masslakt på gorillor. Fast å andra sidan så finns inget som säger att de som arbetar med bevarandebiologi måste vara låsta vid enbart ekologiska kunskaper.
Man skulle kunna dra slutsatsen att den typiske bevarandebiologen inte längre bör inrikta sig på enbart studier i ekologi. För kunna ha en riktig chans att nå lyckade resultat i arbetet med att rädda arter undan utrotning behövs kunskaper inom så vitt skilda fält som etik, miljörätt, ekonomi, sociologi, statskunskap mm. Tyvärr så kan kunskapskraven bli så höga på den enskilda person att endast några få klara av att bli sk ”Jacks of all trades” (Noss 1999), vilket kanske inte är det mest ultimata i sammanhanget.
En bättre lösning vore därför att ”bevarandebiologen” är en sammansättning av olika grupper av människor. Några ekologer, några jurister, några ekonomer osv, alla med en god samarbetsvilja och förmåga att kollaborera med andra, samt besittande en brinnande passion för att bevara jordens biodiversitet. Detta är knappast revolutionerande tankegångar jag för fram här, men definitivt idéer som tål att upprepas.
För att knyta an till frågan från litteraturseminariet, så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att de som sysslar med bevarandebiologi går ifrån ett värderingsneutralt ställningstagande. Eftersom man strävar efter att undvika artutrotning och folkmord så är det väl inget fel att, i detta sammanhang, handskas med ”börande” frågor (dvs hur saker och ting bör se ut), eller? Dock är det viktigt, för trovärdighetens skull, att själva grundforskningen bibehålls så objektiv och värderingsneutral som möjligt.
-Kanyamibwa S (1998) Impact of war on conservation: Rwandan environment and wildlife in agony. Biodiversity and Conservation 7(11): 1399-1406.
-Noss R (1999). Is there a special conservation biology. Ecography 22: 113-122.
