I senaste numret av Science presenteras en studie där forskarna tycks ha funnit bevis på var i världen hästen (först) domesticerades. Uppenbarligen så slog ”Brunte” följe med oss människor någonstans i nuvarande Kazakstan för ca 5 500 år sen. Hästen blev följaktligen en av de sista viktigare djurarterna som domesticerades i Eurasien. Hunden, fåret och geten hade redan varit våra husdjur i över 6 000 år (ca 12 000 f. Kr.), kossan och grisen något årtusende kortare tid, likaså kycklingen. Därmed så fullbordades människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare/djurhållare. Men övergången kom till ett högt pris.
Vi domesticerad självklart inte bara djur, utan även också växter. I den bördiga halvmånen (ungefär Mesopotamien, dvs nuvarande Iran och Irak) fann människan hög andel växtarter som var både självbefruktande och relativt rika på proteininnehåll. Dessa skulle komma att bli några av våra mest vanliga sädesslag, och ge människan ett incitament att slå sig ner på ett ställe i längre omgångar än vad hon gjort tidigare (Diamond 1997). I kombination med de varor och tjänster som erhölls från de domesticerade djuren (kött, djurhudar, mjölk, draghjälp, etc.) så började stammarna att bli mindre rörliga. Mat- produktionen tillät, och tvingade, människan att bygga byar, och sedermera städer.
Men tyvärr så innebar denna alltmer sedentära livsstil en försämrade hälsa. Detta berodde på flera anledningar, däribland:
- Sjukdomsöverföring från boskap (t. ex. mässling, vattkoppor, TBC)
- Sjukdomsöverföring från bevattning av jordbruket (t. ex. flodblindhet)
- Matlagring drog till sig sjukdomsbärande gnagare (t. ex. pesten)
- Avlopp förorenade dricksvatten (t. ex. kolera)
De människor som slagit sig ner för att bli farmare, såg sin medellivslängd sjunka drastiskt. Kanske gick det så långt att ”medelfarmaren” levde bara hälften så länge som ”medeljägaren/samlaren”. Trots det utkonkurrerades sinom tid den senares livsstil av den förres, mycket beroende på att jägare/samlare begränsades i sin befolkningstillväxt av hur många barn de kunde bära på sina nomadiska vandringar. Något som gjorde att de inte kunde skaffa mer än ett barn per 4-5 år, medan farmarna kunde flerdubbla sin reproduktionstakt.
En annan välfärdsförsämring som drabbade de nyblivna bönderna och kopojkarna var mindre fritid. Trots den allmänna uppfattningen att livet som jägare/samlare var hårt och tidskrävande, så tyder det mesta på att livet som farmare var ännu hårdare och ännu mer tidskrävande (Diamond 1997; Gowdy 1997).
När vi blickar tillbaka så måste vi nog medge att domesticeringen av djuren och växterna innebar slutet på en epok i människans historia. Domesticeringen av hästen kan ses som spiken i kistan för en lättjans livsstil, och början på det hårda livet…
(”Häst” som aldrig lät sig domesticeras)
[Måste också passa på att ge en brasklapp till både DN och SvD som blandar ihop begreppen domesticering och tämjning. Domesticering betyder att arten med lätthet förökar sig i ”fångenskap”, tämjning å sin sida innebär enbart att man kan hålla någorlunda pli på arten. Eftersom man i Science-artikel säger sig ha funnit bevis på att man mjölkat hästen för 5 500 år sen, så indikerar det att den inte bara var tämjd, utan också domesticerad.]
-Diamond J (1997). Guns, germs and steel. Vintage, London.
-Gowdy J (ed.) (1997). Limited wants, unlimited means. A reader on Hunter-Gatherer Economics and the Enviroment. Island Press, Washington D.C.
