Is biotechnology the solution?

Av: Peace Nganwa

The recent price hikes of food all around the world have created fear of increasing food insecurity in African countries. Much of the blame for the hikes has been placed on speculations on the world markets. However, other factors have also contributed. Increased consumption of meat in growing economies has led to higher demands for grains, on which the livestock feed. High oil prices, erratic and unreliable weather patterns (a possible symptom of the ongoing climate change), and increasing demand for biofuels, also play a role in changing the supply-demand relationship for food. Perhaps the solution to the African continent’s problems may lie in fully committing itself to biotechnology.

African agriculture is in most parts extensive and subsistence. This means that few inputs such as fertilizers, agrochemicals and irrigation are used, and only the surplus is sold in markets. Such farming systems on their own cannot sustain the population of a country. Measures like increased soil productivity or increased crop productivity have to be undertaken. Soil productivity can be increased through organic manure, which may not be readily available, or inorganic fertilizers, which if not subsidized are usually unaffordable by farmers. Crop productivity can be increased through the use of pest resistant varieties, drought tolerant crops, high yielding varieties, all of which are good examples of biotechnological innovations.

Biotechnology is the purposeful and controlled manipulation of biological systems to manufacture or process useful products. Biotechnology has been successfully used to develop Bt corn, potatoes and cotton, which are pest resistant and so eliminates the need for expensive and toxic pesticides. Hybrid maize and pearl millet varieties that significantly increase maize and millet yields, disease-free cassava cultivars, disease resistant bananas; drought resistant soybeans are all part of the wider applications of biotechnology.

Theoretically, biotechnology has the potential to increase the supply of food and accordingly minimize price hikes. In practice however, other factors come into play. As mentioned above, demand for biofuels will divert cereals and other foods from consumption purposes to industrial purposes. High oil prices will have an effect on transport, processing and storage costs, which are factored into food prices. And unpredictable weather patterns may force farmers choosing crop varieties with lower, but more reliable, yields.

Added to this is the fact that biotechnology is costly and requires a large amount of investment in research and development. Well-trained extension officers are required to disseminate information to farmers. Knowledge and previous experience have to be channelled out from the universities and into the field. Furthermore, increased supply of food through biotechnology must go hand in hand with improved road networks to make markets accessible to farmers. Processing and storage facilities are required to maintain a constant supply of food in lean years and increase rural incomes through value-added products.

The success of biotechnology depends very much on collaboration between different government ministries, institutions of higher learning, NGOs and CBOs. It is not only about implementing the full use of this agriculture technique in Africa, but equally important is to enforce it. To make it work, for now and for the future. This requires a committed government that understand that food security is not only about increased crops yields. Equally important is that the government does not look down on agriculture and overlook its importance as an vehicle to eradicate poverty and drive development.

Peace Nganwa är från Uganda och har studerat jordbruksekonomi vid University of KwaZulu-Natal i Sydafrika. Hon kommer inom kort påbörja sin praktiktjänst vid FN:s Världslivsmedelsprogram (World Food Programme, WFP) i Rom. Mer av Peaces texter om utveckling och livsmedelsförsörjning återfinns på hennes blogg The African Wind.

DN1 DN2 DN3

Read Full Post »

Domesticering av hästen – slutet på det ljuva livet

I senaste numret av Science presenteras en studie där forskarna tycks ha funnit bevis på var i världen hästen (först) domesticerades. Uppenbarligen så slog ”Brunte” följe med oss människor någonstans i nuvarande Kazakstan för ca 5 500 år sen. Hästen blev följaktligen en av de sista viktigare djurarterna som domesticerades i Eurasien. Hunden, fåret och geten hade redan varit våra husdjur i över 6 000 år (ca 12 000 f. Kr.), kossan och grisen något årtusende kortare tid, likaså kycklingen. Därmed så fullbordades människans övergång från jägare/samlare till jordbrukare/djurhållare. Men övergången kom till ett högt pris.

Vi domesticerad självklart inte bara djur, utan även också växter. I den bördiga halvmånen (ungefär Mesopotamien, dvs nuvarande Iran och Irak) fann människan hög andel växtarter som var både självbefruktande och relativt rika på proteininnehåll. Dessa skulle komma att bli några av våra mest vanliga sädesslag, och ge människan ett incitament att slå sig ner på ett ställe i längre omgångar än vad hon gjort tidigare (Diamond 1997). I kombination med de varor och tjänster som erhölls från de domesticerade djuren (kött, djurhudar, mjölk, draghjälp, etc.) så började stammarna att bli mindre rörliga. Mat- produktionen tillät, och tvingade, människan att bygga byar, och sedermera städer.

Men tyvärr så innebar denna alltmer sedentära livsstil en försämrade hälsa. Detta berodde på flera anledningar, däribland:

• Sjukdomsöverföring från boskap (t. ex. mässling, vattkoppor, TBC)
• Sjukdomsöverföring från bevattning av jordbruket (t. ex. flodblindhet)
• Matlagring drog till sig sjukdomsbärande gnagare (t. ex. pesten)
• Avlopp förorenade dricksvatten (t. ex. kolera)

De människor som slagit sig ner för att bli farmare, såg sin medellivslängd sjunka drastiskt. Kanske gick det så långt att ”medelfarmaren” levde bara hälften så länge som ”medeljägaren/samlaren”. Trots det utkonkurrerades sinom tid den senares livsstil av den förres, mycket beroende på att jägare/samlare begränsades i sin befolkningstillväxt av hur många barn de kunde bära på sina nomadiska vandringar. Något som gjorde att de inte kunde skaffa mer än ett barn per 4-5 år, medan farmarna kunde flerdubbla sin reproduktionstakt.

En annan välfärdsförsämring som drabbade de nyblivna bönderna och kopojkarna var mindre fritid. Trots den allmänna uppfattningen att livet som jägare/samlare var hårt och tidskrävande, så tyder det mesta på att livet som farmare var ännu hårdare och ännu mer tidskrävande (Diamond 1997; Gowdy 1997).

När vi blickar tillbaka så måste vi nog medge att domesticeringen av djuren och växterna innebar slutet på en epok i människans historia. Domesticeringen av hästen kan ses som spiken i kistan för en lättjans livsstil, och början på det hårda livet…

(”Häst” som aldrig lät sig domesticeras)

[Måste också passa på att ge en brasklapp till både DN och SvD som blandar ihop begreppen domesticering och tämjning. Domesticering betyder att arten med lätthet förökar sig i ”fångenskap”, tämjning å sin sida innebär enbart att man kan hålla någorlunda pli på arten. Eftersom man i Science-artikel säger sig ha funnit bevis på att man mjölkat hästen för 5 500 år sen, så indikerar det att den inte bara var tämjd, utan också domesticerad.]

-Diamond J (1997). Guns, germs and steel. Vintage, London.
-Gowdy J (ed.) (1997). Limited wants, unlimited means. A reader on Hunter-Gatherer Economics and the Enviroment. Island Press, Washington D.C.

DN1 DN2 SVD

Read Full Post »