Köttkonsumtion och miljö, ett interdisciplinärt problem

I vår har det pågått en debatt om köttkonsumtion och dess miljöpåverkan där många olika parter har tyckt till. För och emot köttskatt, för och emot minskad köttkonsumtion. Är det så att man pratar förbi varandra, kan alla ha rätt, ur sin synvinkel? Vi måste börja ta en helhetssyn på miljöproblem och angripa dem från flera håll, vilket kräver interdisciplinärt samarbete. Köttdebatten är ett exempel på detta. Missförstånd kring köttkonsumtion och produktion är helt begripliga, givet den mängd olika aspekter som finns kring köttets miljöpåverkan. Jag har i et tidigare inlägg skrivit lite om detta.

Flera olika aspekter har diskuterats kring köttkonsumtion och produktion, till exempel hur mycket kött vi äter. Uppskattningen från Jordbruksverket är överdriven menar några debattörer, svenskarna äter 23 kg per år, medan det är slaktvikten som är 87 kilo per person och år. Detta är relevant ur medicinsk synvinkel men ur miljöperspektiv är det främst mängd producerad vara och hur den är producerad som är relevant, inte hur mycket av den som sedan äts. Det är dock negativt för miljön att slänga mat. Det slösar med resurser om man antar att ju mer vi slänger desto mer köper vi, och i det hänseendet spelar det roll hur mycket av det vi köper som vi faktiskt äter.

Utsläpp av växthusgaser vid köttproduktionen är ett viktigt skäl till varför många menar att vi bör minska köttkonsumtionen. Häri finns flera aspekter. För att producera ett kilo djurprotein går det åt mellan 3 till 17 kilo spannmål till exempel, beroende på vilket djurslag det är, vilket leder till större växthusgasutsläpp per kilo färdig mat. Korna släpper också ut metangas när de omvandlar fodret till bland annat tillväxt, mjölk och protein. Hur stor metangasproduktionen är beror till stor del på vilket foder som de får, vilket komplicerar det hela en smula.

Det finns många andra problem med köttproduktion än växthusgaser. Ökade näringsutsläpp med övergödning som följd, en energiförlust jämfört med att producera vegetabilier samt en relativt stor miljöpåverkan vid foderframställningen. Till exempel bidrar fodret ofta till miljöproblem där det är producerat, exempelvis sojaproduktion i Brasilien som direkt eller indirekt orsakar avskogning, jorderosion och där användningen av bekämpningsmedel är stor. Effekterna av köttproduktionen kan då påverka både människor och miljö i andra delar av världen. Men man kan heller inte bara se till negativa konsekvenser utan även ta in positiva konsekvenser av köttproduktion. Betande kor kan nämligen också vara positiva för miljön, till exempel bidra till biologisk mångfald, vilket är en annan aspekt som diskuterats. Detta är förutsatt att de betat på naturbetesmarker. Här kan det då uppstå en avvägning där utsläpp av växthusgaser ställs mot biologisk mångfald. En väsentlig del av arterna i jordbrukslandskapet riskerar att försvinna eller minska kraftigt utan betande djur. Det skulle kunna påverka både människors uppfattning av landskapet, och kanske välbefinnande, samt ekosystemtjänster som produceras av de arter som finns i dessa miljöer.

Ett alternativ till köttskatt som framförts är att plantera träd på till exempel trädlösa betesmarker och arealer som inte används som åker längre. Det är dock tveksamt om fler träd kan kompensera för köttproduktionens växthusgasutsläpp och framförallt inte övriga miljöproblem associerade med köttproduktion. Naturbetesmarker kan möjligtvis också bidra till kolinlagring i sig själva, utan träd, men vi vet för lite om det än för att kunna säga hur stor betydelse det har. EU:s Green Grass projekt har dock uppskattat att upptaget av kol är ganska betydelsefullt. Vi behöver bli bättre på att se på hela kedjan, från produktion av foder, vilka djurslag vi använder, var de kommer ifrån och hur de produceras, till hur mycket kött vi äter.

Miljöproblem har ofta flera olika orsaker och också flera olika effekter, allt från påverkan på ekologiska system till sociala system. Det blir idag ofta ett stort fokus på klimatet, men olika miljöproblem samverkar och påverkar varandra. Vi behöver därför också anlägga en helhetssyn på olika miljöeffekter av produktion och konsumtion av varor, och då inte bara inom jordbruket. Det kräver att vi förstår de naturvetenskapliga orsakerna och effekterna av miljöproblem tillsammans med de sociala orsakerna och effekterna, både lokalt och globalt, för att kunna lösa dem på det bästa möjliga sätt. Här skulle alltså ett interdisciplinärt angreppsätt underlätta där olika aktörer i samhället samarbetar, istället för att lösa sitt delproblem för sig. Köttkonsumtion och dess effekter är ett typexempel på det.

GP, GP, GP, Miljöaktuellt

Read Full Post »

Varför Svenska Artprojektet är viktigt

Det Svenska artprojektet är en kraftsamling för att, sedan starten 2002, kartlägga alla Sveriges flercelliga växter, svampar och djur och skapa ett standardverk som beskriver dem. Över 2000 nya arter har hittats sedan projektet påbörjades, och man kommer säkert att hitta fler. Men varför ska vi satsa pengar på att beskriva en massa arter i Sverige? En relevant fråga, men den har flera relevanta svar.

Svenska artprojektet är det mest ambitiösa och största bokprojektet någonsin i Sverige, och det enda bokverket i sitt slag i världen. Böckerna ska innehålla en beskrivning av alla i Sverige förekommande arter, de flesta helt okända för allmänheten.

Projektet består av tre huvudsakliga delar:

• Inventering av dåligt kända organismgrupper
• Taxonomisk forskning om dåligt kända arter. Taxonomi är den forskningsgren som beskriver och klassificerar arterna.
• Det populärvetenskapliga standardverket Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna, som består av en samling vackra och rikt illustrerade böcker om våra arter.

Så varför ska staten satsa pengar på detta projekt? Under människans historia har vi alltid, på ett eller annat sätt, haft ett nära förhållande till naturen. Hur det förhållandet har sett ut har skiftat genom tider och mellan kulturer. Från att se på naturen som något man är en del av själv, till något som människan stod utanför och något man ville kontrollera. Oavsett vilket, så har naturen alltid varit själva grunden för människans försörjning, därifrån kommer allt vi behöver, mat, fiber och till största delen också energin.

Det nya idag är kanske att så många människor inte kommer i kontakt med naturen på samma sätt som förr. Ända in i ganska sen tid hade de flesta åtminstone en grundläggande kunskap om det som omgav en. Man visste en del om vilka djur och växter som gick att äta, hur de fungerar och hur biologiska cykler skiftade etc. Idag är den totala kunskapen om hur naturen fungerar antagligen mycket större, men man kan leva ett helt liv utan att kunna speciellt mycket alls om vad som försiggår runtomkring en. Kunskapen om vilka vi delar livet med, och det som fortfarande är grunden för vårt uppehälle, är idag förbehållet ett fåtal. Frågan är om det spelar någon roll. Det kan finnas skäl till att ha kunskap om det som vi baserar våra liv och vårt samhälle på.

Man kan sammanfatta varför artprojektet är viktigt med att:

• Biologisk analfabetism kan försvaga miljöskyddet eftersom det man inte känner till har man svårare att skydda, och kanske inte ens intresse av att skydda. Därmed kan intresset för att skydda biologisk mångfald och miljön generellt minska, vilket kan leda till mindre incitament för politiker att ha miljön högt prioriterad.
• Om man inte dokumenterar mångfalden kan, givet en minskande mångfald, varje generation se den alltmer artfattigare miljön som omger dem som det ”normala”. Kommande generationer har därmed artfattigare miljöer som basmått att jämföra med. Så utan en dokumentation av vad som finns nu så kan kommande generationer ha svårt att utvärdera och restaurera ekosystem och de ekosystemfunktioner som är nödvändiga för en rad tjänster som människor behöver.
• Att upptäcka nya saker och få en inblick i det som omger oss kan vara viktigt på ett personligt plan. Livet kan bli lite intressantare och rikare om man känner till mer om vad som omger oss och det vi lever av, också eftersom vi själva är en del av naturen. Vi består av samma materia och har utvecklats i samspel med andra arter. Kunskapen om de vi delar planeten med kan ge oss djupare kunskap om oss själva och vad vi är.
• Allmän kunskap om naturen är också viktig för att förstå hur vi ska forma ett mer hållbart samhälle. Man vet aldrig var nya möjligheter till förbättringar och utveckling finns. Ta bara ett av de senaste exemplen, ett ämne i giftet på en skorpion som visade sig vara verksamt mot multiresistenta bakterier. Utan kunskap om naturen och olika arter blir sådana upptäckter mycket mer osannolika.

Här kommer artprojektet in som en viktig del i att uppehålla och stärka den kunskapen. Det finns goda skäl att lägga pengar på böckerna så att så många som möjligt har möjlighet, och tar sig för, att bekanta sig med den värld vi lever i, och av.

——————
DN., SvD, UNT

Read Full Post »

Ekologisk odling kan öka potentialen för pollinering av grödor

Här kan vi nu presentera ännu ett resultat av egen forskning. Denna gång har vi undersökt ekosystemfunktionen pollinering och hur den kan påverkas av ekologisk odling. Våra resultat tyder på att potentialen för pollineringen är högre på ekologiska gårdar.

Vi gjorde ett experiment med jordgubbsplantor på konventionella och ekologiska gårdar med liknande omgivande landskap. Jordgubbsplantorna var placerade i krukor vid spannmålsfält för att minimera effekten av fälten själva, pollinerande insekter bryr sig inte så mycket om spannmål.

Vi valde jordgubbar eftersom deras typ av frukt, jordgubben, är speciellt bra för att uppskatta hur bra pollineringen av blomman var. De fungerar så att varje blomma har en mängd pistiller där varje pistill sitter på ett äggämne, akene, som om det blir befruktat leder till att ett fröämne, eller nöt, utvecklas. Om ett äggämne blir befruktat så kommer det att också producera ett växthormon (ett s.k. auxin, främst indole-3-acetic acid) som får blombotten under äggämnet att svälla upp och bli rött. Det är det som formar själva jordgubben, och alla de små gula prickarna på jordgubben är fröna, eller nötterna.

Det här kan man använda när man studerar pollinering eftersom det måste hamna pollenkorn på pistillen (pollinering) för att äggämnet ska bli befruktat. Om det inte kommer någon insekt och lämnar pollen på pistillerna så blir det antagligen ingen pollinering, utom självpollinering där pollen från samma blomma hamnar på pistillens märke. Det är inte så vanligt och brukar i alla fall inte resultera i någon effektiv pollinering. Jordgubben blir utan pollinering väldig liten och skrumpen eftersom inga eller väldigt få av äggämnena får blombotten att svälla. Om det kommer insekter men de inte lyckas lämna pollen på alla pistillerna kommer de områden som har opollinerade äggämnen att resultera i gropar och ojämnheter i jordgubben. Man kan också se skillnad på nöten om den är pollinerad eller inte. Det krävs oftast flera besök från olika arter för att jordgubben ska bli fullpollinerad¹.

Vi jämförde helt enkelt hur bra jordgubbarna hade blivit pollinerade på ekologiska och konventionella gårdar. Resultatet visade att på ekologiska gårdar var missformationerna betydligt färre², Figur 1. De hade alltså blivit bättre pollinerade. Vi testade också om åldern på den ekologiska gården, hur länge man odlat ekologiskt, hade någon betydelse för pollineringen. Det gjorde vi eftersom populationer av pollinerande insekter skulle kunna ta ett tag att bygga upp vilket skulle kunna medföra att pollinationen förbättras över tid. Vi har tidigare visat att det finns tidsförskjutningar i organismers respons på ekologisk odling: Tidsförskjutningar i arters respons på miljöförändringar. Vi såg ingen effekt av åldern på den ekologiska gården och förbättringen av pollinationstjänsten sker redan efter ett par år.

 

Fig. 1: Genomsnittliga antalet missformationer

 

Eftersom olika typer av pollinerande insekter behövs för att pollinera jordgubbar helt¹ kan vårt resultat betyda att kompositionen av pollinerade insekter är olika på ekologiska och konventionella och att detta befrämjar pollinationstjänsten på ekologiska gårdar. Hur detta kan översättas i ökade skördar eller högre kvalitet på fälten är lite för tidigt att säga eftersom vi gjorde experimenten med krukor. Vi behöver alltså studera pollinering på jordgubbsfält och försöka få ett mått på hur man kan översätta resultatet från krukstudier till jordgubbsfälten.

————-
1. Chagnon M, Gingras J, De Oliveira D., 1993, Complementary aspects of strawberry pollination by honey and indigenous bees (Hymenoptera). Journal of Economical Entomology, 86:416–420.

2. Andersson G.K.S., Rundlöf M., Smith H.G., 2012, Organic farming improves pollination success in strawberries, PLoSONE.

DN, SvT, Miljöaktuellt,

Read Full Post »

Lita inte enbart på honungbin för pollineringen

Det finns en talesätt som säger: ”Var tredje tugga du tar kan du tacka en insekt för”. Det bygger på studier som visar att pollinerande insekter bidrar till ca 30% av maten vi äter.¹ Ofta hör man att honungsbina skulle vara de viktigaste pollinerarna, bland annat från Sveriges Biodlares Riksförbund. Stämmer det?

Inte enligt en ny studie från England² där man har tittat på hur mycket pollinering som honungsbina kan stå för givet hur många bikupor det finns och hur mycket grödor som behöver pollineras, lite enkelt uttryckt. Det man upptäckte var att de inte kan göra ett så stort arbete som många påstår, vilket man faktiskt heller aldrig haft något bevis för. Effekten av honungsbin verkar vara något överdriven.

De så kallade vilda pollinerarna tycks bidra till en stor eller till och med större delen av pollineringen. Vilda pollinerare utgörs av solitära bin (ca 280 arter i Sverige), humlor (ca 40 arter), blomflugor (ca 400 arter), fjärilar (ett par tusen arter), bland andra. Att gynna dessa pollinerare kan alltså vara väldigt viktigt för att säkra pollineringen. Det ska sägas att honungsbin är viktiga pollinerare också, poängen är att vi inte har belägg för att påstå att de är de viktigaste och bidrar till störst del av pollineringen, varken för grödor eller vilda växter.

Det finns ett annat argument, om vi fortfarande bara håller oss till människonyttoaspekten, för att bibehålla och stärka en mångfald av arter, det är en slags försäkring mot variationer i miljön. Att bara en art står för en stor del av pollineringen är vanskligt eftersom om något händer den arten får det stora effekter. Konsekvenserna av det har vi fått en aning om i och med Colony Collapse Disorder, CCD. Detta fenomen, där hela kolonier av honungsbin försvinner, ledde till stora förluster i bland annat mandelodlingarna i Kaliforninen för några år sedan. I de odlingarna fanns inte så många vilda pollinerare kvar så effekterna blev stora. På andra ställen, som i vissa delar av Europa, var effekterna små eller nästan inga alls vilket antagligen berodde på att andra arter pollinerare fanns kvar i landskapet och utförde en fullgod pollinering av grödorna.
Vi bör alltså vara försiktiga med att tillskriva honungsbina alltför stor betydelse för pollineringen och vara rädda om och förbättra situationen för de vilda pollinerarna.

1. Klein, A.M., Vaissière, B.E., Cane, J., Steffan-Dewenter, I., Cunningham, S.A., Kremen, C., Tscharntke, T. 2007. Importance of pollinators in changing landscapes for world crops. The Proceedings of the Royal Society of London, Series B. 274, 303-313.

2. T.D. Breeze, A.P. Bailey, K.G. Balcombe, S.G. Potts., 2011, Pollination services in the UK: How important are honeybees?, Agriculture, Ecosystems & Environment

Read Full Post »

Tidsförskjutningar i arters respons på miljöförändringar

Alla inlägg hittills har kretsat kring fenomen och idéer inom olika miljöområden, men inget om resultat av den specifika forskning som vi själva driver. Det beror mycket på att det, som så ofta inom empirisk ekologisk forskning, tar tid innan man kunnat samla in och analysera data från det att ett projekt startat. De första artiklarna publiceras inte förrän efter kanske ett par år. Här kommer nu ett första sådant inlägg som bygger på forskning som några kollegor och jag har gjort.

Jordbruket har de senaste årtiondena intensifierats vilket både delvis ökat produktionen av vissa grödor men också lett till en hel del miljöproblem. Bland annat förlust av biologisk mångfald. Man har av olika anledningar inte lagt ner så mycket forskning och energi på att försöka utveckla ett jordbruk som både producerar mycket mat, är ekologiskt hållbart och upprätthåller en hög mångfald. I Sverige gäller det främst ekologisk odling, vilket är ett steg i att minska miljöeffekterna och skapa ett mer hållbart jordbruk. Det går i stort ut på att inte använda bekämpningsmedel och konstgödsel, men har också andra regler man ska följa.¹ Jordbrukaren gör också oftast andra åtaganden, som syftar till att höja produktionen till exempel.

Ekologisk odling har visat sig gynna biologisk mångfald ^2,3,4 och anledningarna till det kan vara flera. Till exempel att man inte använder bekämpningsmedel ⁵, att man har en större mångfald av grödor, ofta använder större andel vall eller att man inte använder konstgödsel. Det kan också vara faktorer som vi inte har fått grepp om än. En fråga som man inte studerat så noga, eller inte alls, är om miljön förbättras gradvis över tid, efter det att man gått över till ekologisk odling. Varför skulle den göra det, kan man fråga sig. Varför skulle till exempel biologisk mångfald öka med åren på ekologiska odlingar? Enligt ekologisk teori så kan det bero på att det dels tar ett tag för arternas livsmiljöer, habitaten, att öka i kvalité, dels att det tar ett tag efter det att kvalitén ökat innan arter flyttar in i de nya bättre miljöerna. Det kan också bero på att de arter som funnits i ett habitat i små mängder inte kan föröka sig lika snabbt som habitatet ökar i kvalitet. De hänger inte med förändringen i samma takt.

Vi kan åskådliggöra det sistnämnda med ett enkelt exempel. Man genomfören åtgärd i ett landskap eller på en gård där det finns 10 individer av en art X. Denna åtgärd ökar genast kvalitén på ett för arten viktigt habitat så att det nu är bra nog att hålla 1000 individer av art X. Det har dock inte hänt speciellt mycket när vi efter två år går ut och räknar alla individer, vi antar här att det är möjligt. Det kan då bero på att art X inte förökar sig så snabbt att det redan efter ett par år blivit 1000 individer. Vi måste kanske vänta i tio år tills vi har sett full effekt, på just art X, av den åtgärd vi gjorde i landskapet.

Nya Rön

Vi har nu genom vår forskning hittat vissa tidseffekter på organismer efter att man gått över till ekologisk odling. Vi fann att antalet fjärilar var större på gamla ekologiska gårdar än på nya ekologiska. ⁶ Det kan vara en effekt av just tidsförskjutningar som i ovanstående exempel. vi hittade ingen effekt på antalet arter, varken av fjärilar eller växter. Det var däremot skillnader mellan ekologisk och konventionell odling både i antalet växt- och fjärilsarter och i antalet individer fjärilar.

Att antalet arter tycks ha ökat som en direkt respons på omställningen till ekologisk odling kan ha lite olika orsaker. Två anledningar kan vara att arterna fanns också på de konventionella gårdarna men att de var så få att vi inte hittade dem. De ökade sedan snabbt i antal efter att man gått över till ekologisk odling. Till exempel växter som ligger i en fröbank och som kan växa upp när de inte sprutas bort av herbiciderna. En annan orsak kan vara att några arter snabbt kunde etablera sig efter omställningen, det kan vara snabbspridda arter som inte trivdes i konventionell odling. Till exempel växter som sprids med vinden och överlever när de nu inte sprutas ner av herbicider. Vilka olika arter det är som reagerat på omställningen och hur ska vi i vår fortsatta forskning titta närmare på.

Hur påverkar det?

Om tidsförskjutningar visar sig vara vanliga så har det effekter på hur vi implementerar och utvärderar miljö- och naturvårdsåtgärder. Vår studie visar att mångfalden av vissa arter kan öka snabbt samtidigt som antalet individer av, i det här fallet, fjärilar var större på gårdar som varit ekologiska länge. Vi behöver undersöka fler artgrupper samt studera om även olika typer av ekosystemfunktioner, som till exempel vattenrening, biologisk kontroll eller pollinering, också reagerar snabbt eller med en tidsförskjutning.

————————-
1. KRAV
2. Rundlöf et al., 2008, Local and landscape effects of organic farming on butterfly species richness and abundance, Journal of Applied Ecology
3. Bengtsson et al., 2005, The effects of organic agriculture on biodiversity and abundance: a meta-analysis, Journal of Applied Ecology
4. Smith et al., 2010, Consequences of organic farming and landscape heterogeneity for species richness and abundance of farmland birds, Oecologia
5. Geiger et al., 2010, Persistent negative effects of pesticides on biodiversity and biological control potential on European farmland, Basic and Applied Ecology
6. Jonason et al., 2011, Assessing the effect of the time since transition to organic farming on plants and butterflies. Journal of Applied Ecology

Read Full Post »

Honungsbin sprider sjukdomar via pollen

En ny studie visar att honungsbin kan sprida patogener, som virus, genom blommornas pollen¹. När ett infekterat bi besöker blomman så stannar en del av virusen på pollenet som sedan plockas upp av nästa bi, eller andra besökare. Till exempel ett virus som deformerar vingar hos bina visade sig spridas från koloni till koloni genom det pollen som bina samlade ihop.

Tidigare studier har visat att t.ex humlor kan användas för att sprida bakterier och virus som bekämpar sjukdomar hos de växter humlorna besöker. Att sjukdomar som angriper bin kan spridas på liknande sätt är därför inte konstigt men har inte varit känt tidigare.

För några år sedan blev det väldiga rubriker om honungsbikolonier som drabbades av något som kallas ”Colony Collaps Disorder”, CCD, vilket betyder att hela kolonier praktiskt taget försvinner och dör ut. Det verkar vara ett gammalt fenomen² men har förvärrats och/eller uppmärksammats mer på senare år. Man har länge sökt förklaringar på fenomenet och till och med mobiltelefonmasternas strålning har föreslagits av en del som en av orsakerna till att bina inte hittar hem. Det skulle bero på att elektromagnetisk strålning påverkar kryptokrom, ett ämne som bina använder till att navigera. Detta kräver nog mer forskning och är inte alls bekräftat och har också motbevisats i en del studier. En kombination av sjukdomar och att bina har ett försvagat immunsystem, bland annat p.g.a bekämpningsmedel, är det som hittills verkar vara den troligaste förklaringen^2,3. I en studie har en grupp forskare funnit att en kombination av virus och svamp förekom i de kolonier som drabbats av CCD, inte så förvånande var kombinationen mer dödlig⁴. Det finns alltså mycket som tyder på att en kombination av faktorer utlöser kollapserna hos bikolonierna. Inte så konstigt det heller kanske, det brukar sällan vara enskilda faktorer som förklarar fenomen i naturen. En del återstår dock att klara ut ².

Sjukdomar kan alltså enkelt spridas mellan kolonier genom pollen i blommor och med tanke på att ett honungsbi kan flyga upp till 10 km för att leta mat så kan ett utbrott spridas snabbt. Detta kan vara en del av förklaringen till att CCD-fenomenet kan uppkomma över hela kontinenter under ett år.

Ett sätt att försäkra sig mot förluster, i bl.a. grödor, är att uppehålla en hög biologisk mångfald i landskapet. Då kan andra arter, om honungsbina försvinner, fortsätta att pollinera. Sjukdomar kan spridas till andra stekelarter än honungsbin enligt studien¹. Studien varnar för att sprida honungsbikolonier mellan regioner och länder och uppmanar att börja använda fler arter till pollinering. De vilda arterna är också viktiga. Finns det flera arter i landskapet är sannolikheten att någon av dem inte drabbas av ett eller flera virus, svamp eller bakterier större. Studien visade på spridning just mellan stekelarter men det finns flera andra grupper, t.ex blomflugor, som pollinerar. Med en rik mångfald är det alltid någon art som inte drabbas just nu eller som är immun mot just den sjukdom som sprids för tillfället.

Att bara förlita sig på honungsbin är ingen bra idé. Det visade CCD bland annat 2006 där förlusterna på de ställen där det inte fanns några andra pollinatörer blev mycket större, till exempel i mandelodlingar i Kalifornien. Honungbin är heller inte den mest effektiva pollinatören av alla blommor, varken av grödor och vilda växter, så vi behöver många andra arter i landskapet.

1. Singh, R., et al., 2010, RNA Viruses in Hymenopteran Pollinators: Evidence of Inter-Taxa Virus Transmission via Pollen and Potential Impact on Non-Apis Hymenopteran Species., PLos ONE. 5(12)
2. Ratnieks. F. L. W. and Carreck. N. L., 2010, Clarity on Honebee Collapse?, Science, 327:152-153
3. vanEngelsdorp D., et al. , 2009, Colony Collapse Disorder: A Descriptive Study.PLos ONE. 4(8)
4. Bromenshenk, J. J., et al., 2010, Iridovirus and Microsporidian Linked to Honey Bee Colony Decline, PLos ONE 5(10)

Miljöaktuellt

Read Full Post »

Välfärd, konsumtion och planetens tillstånd

FN-mötet om biologisk mångfald i Nagoya har avslutats och en del positivt verkar ha åstadkommits. Det behövs stora omställningar dock. WWF kom nyss ut med Living Planet 2010¹ där det slås fast att vi människor fortsätter att öka det ekologiska fotavtrycket. Vi gör av med 1.5 gånger så mycket som jorden producerar. Det är de rika länderna som står för den största ekologiska avtrycket som vanligt.

Man brukar hävda att de rika länderna i västvärlden har minskat sin miljöbelastning, till exempel genom att vi har råd med ny energisnålare teknik. Då bortser man dock från det vi orsakar i andra länder. Flödet av naturresurser från den fattiga delen till den rika är enormt. Man kan säga att vi har exporterat stor del av resurskonsumtionen och miljöproblemen.

Ekologiskt Fotavtryck

Det Ekologiska Fotavtrycket används för att jämföra människans krav på resurser med jordens kapacitet att förnya resurser. Det räknas ut genom att addera arean som behövs för att tillgodose oss med förnybara resurser, arean som täcks upp av infrastruktur och arean som behövs för att absorbera avfallsprodukter. Det Ekologiska Fotavtrycket räknar arean oberoende av vart på jorden den ligger eftersom människor konsumerar resurser från hela världen.

Biokapaciteten är sedan ett mått på de förnyelsebara, eller regenerativa, resurser som finns tillgängliga för att tillgodose behoven. Både ekologiskt fotavtryck och biokapacitet mäts i globalhektar (gha) vilket är den produktiva kapaciteten för en hektar vid den genomsnittliga världsproduktionen.

Det Ekologiska Fotavtrycket har mer än fördubblats sedan 1961. Vi överskrider nu biokapaciteten med 50 %, det vill säga det tar ca 1.5 år att regenerera det som vi konsumerar på ett år. Därmed försämrar vi möjligheterna att försörja oss i framtiden. Det är naturligtvis stor skillnad hur stort ekologiskt fotavtryck man gör per person beroende på var och hur man lever. Sverige hamnar på trettonde plats och en svensk behöver i genomsnitt ca 6 gha.

Ekologiska kollapser har skett och sker lokalt, både i modern tid och historisk. En ganska välkänd sådan i modern tid är kollapsen av torsken utanför Newfoundland på 1980-talet. När sådana kollapser sker har människor hittills kunnat skifta plats och/eller resurs för att fortsätta försörja sig. Vid nuvarande konsumtionstakt där vi tar ut mer än vad som kan återgenereras blir detta allt svårare. Det är ju heller inte någon eftersträvansvärd strategi.

Mänsklig utveckling

Man kan roa sig med att jämföra det ekologiska fotavtrycket med till exempel UNDP’s Human Development Index¹, HDI, vilket inte på något sätt är fullständigt men betydligt bättre än det lite märkliga bruttonationalprodukten. HDI tar med livslängd, utbildning och levnadsstandard men inte jämställdhet eller respekt för mänskliga rättigheter och politisk frihet vilket är betydligt svårare att mäta. Sverige hamnar på nionde plats med ett HDI på 0,885. Man har utvecklat ett index som också tar hänsyn till olikheter mellan kvinnor och män, Gender Inequality Index, GII. Sverige får här 0,824 vilket är 93,1 % av HDI, och hamnar då på tredje plats.

Sverige får ut 0.15 HDI-enheter per gha vi gör åt. Här kan man jämföra med tex Sri Lanka som har ett ekologiskt fotavtryck på 0.9, får ut 0.73 HDI per gha och har ett HDI på 0.66 eller Peru med ett fotavtryck på 1.8, får ut 0.4 HDI per gha och har ett HDI på 0.72. FN brukar sätta ett HDI på 0.8 för räknas som att ha en mycket hög levnadsstandard. Nu är det inte så enkelt, det betyder inte att Sri Lanka eller Peru är exempel på hur vi bör leva, tittar man till exempel på GII så sjunker indexet i de båda länderna till runt 0.54. Sen kanske man ska ta alla sådana här index med en nypa salt. Men det ger en indikation på att det är inte nödvändigt att ha en hög konsumtion för att uppnå en hög levnadsstandard². Det är en stor spridning i HDI mellan länder med samma ekologiska fotavtryck, länder med högt HDI kan ha samma ekologiska fotavtryck som andra länder med väldigt lågt HDI. Likadant länder med väldigt högt ekologiskt fotavtryck kan ha samma HDI som länder med mycket lägre ekologiskt fotavtryck, (Fig. 1). Det finns mycket att gräva ner sig i om man vill gå igenom rapporten mer i detalj, Living Planet Report 2010³.

Fig. 1 Visar relationen mellan Human Development Index och Ekologiskt fotavtryck. Varje punkt är ett land. Den vertikala röda linjen visar det HDI-värde som FN har klassat som hög levnadsstandard. Den horisontella linjen den gräns som man måste under för att inte överskrida jordens totala biokapacitet. Vi måste alltså "trycka in" alla länder i rutan i nedre högra hörnet.

Living Planet Index

Living Planet Index, LPI, mäter tillståndet för den globala biodiversiteten genom att följa trender i ca 8000 vertebratpopulationer världen över. Först mäter den förändringen i varje population över året sedan räknar den ut medelvärdet av alla populationstrender, sen 1970. LPI visar på en nedgång på 30 % från starten 1970 till 2007. Förutom etiska perspektiv kan man konstatera att biologisk mångfald är nödvändigt eftersom det kort sagt är alla arter som driver ekosystemprocesserna som genererar de resurser vi främst lever av.

På mötet i Nagoya sa man sig komma överens om flera långtgående mål, t.ex att 17 % av land och vattenområden ska skyddas för att uppehålla biologisk mångfald. Mötet skulle också enats om ett nytt avtal om tillgång till, och rättvis fördelning av, de ekonomiska vinsterna från genetiska resurser. Frågan är hur bindande ramverken och överenskommelserna är, alla är inte så övertygade⁴. Det fattas också en hel del för att säkerställa skyddet av ekosystemen i ett globalt perspektiv.

Biologisk mångfald och fattigdom

Mycket av konsumtionen av energi och naturresurser som de rika länderna står för görs som sagt i andra länder. Behovet av import av resurser till EU utifrån steg under 1990-talet och samma trend verkar gälla för 2000-talet. För varje EU-medborgare behöver ca 50 ton råmaterial utvinnas. Ofta hävdas att skydd av ekosystem står i kontrast till att bekämpa fattigdom, eller att fattiga människor inte bryr sig om naturen. Först måste de anamma västvärldens sätt att leva för att sedan kunna tänka på, och ha råd med, att värna miljön. Det är ett väldigt fördomsfullt och inskränkt sätt att se på människor i fattiga delar av världen. Det finns en mängd goda idéer bland fattiga människor om hur man kan utveckla samhället utan att förstöra ekosystemen, vilket de, tvärt emot vad som hävdas, ofta är väldigt angelägna om. Det är lätt att skylla på fattiga för miljöproblemen, men bara för att miljöproblemen är stora i just fattiga länder betyder inte att det är de fattiga som står för miljöförstörelsen. I t.ex. Brasilien är det transnationella företag som tagit upp gigantiska landområden i anspråk där de odlar bl.a soja som exporteras till Europa, USA och Kina för djurfoder. Det har slagit ut mängder av jordbrukare direkt eller indirekt, vilka istället tvingats ut i marginalområden eller storstädernas slum. Här, och i andra delar av världen, finns nu en växande rörelse som tar till vara en blandning av traditionell kunskap, ny teknik och vetenskap för att skapa nya former av produktiva jordbruk där hänsyn till biodiversiteten är en viktig del, för att att ett exempel. Vi måste ställa om systemet och vår livsstil, det är varken bakåtsträvande, teknik- eller vetenskapsfientligt. Och det är möjligt.

1. UNDP’s Human Development Repport

2. Tim Jackson, 2009, Properity without Growth, SustainableDevelopment Commission

3. Living Planet Report 2010

4. George Monbiot, The Guardian, 1 Nov 2010

DN, Miljöaktuellt, SR, SkD, GP, Miljöaktuellt1, DN1, GP, Blogg, MA, MA, GP, Tim Jackson i Expressen

Read Full Post »

Ädellövskog eller övningsplats för golfutslag

I Torup utanför Malmö ligger ett skogsområde som är ett väldigt populärt besöksmål. Där ligger också en golfklubb. Denna har nu beviljats en ny drivingrange och för att kunna anlägga den behöver man avverka 3.5 Hektar skog, ungefär fem fotbollsplaner. Är detta försvarbart? Vilka är argumenten för och emot?

Bokskogens golfklubb argumenterar att man behöver en ny driving range för sina golfare för att dels kunna konkurrera med andra golfklubbar och dels för att den gamla anses för liten. En driving range är alltså ett område där golfare övar att slå ut bollen. Man har, enligt klubbens ordförande Peter Rodenstam, ca 15000 besök per år. Man ska också ersätta den avverkade skogen med att plantera nya träd på den gamla driving rangen.
Det ska alltså sättas mot de argument för att ha kvar skogen och inte bevilja en ny övningsbana.

Motargumenten mot en ny driving range är att området delvis är Natura 2000 område och har alltså rapporterats till EU som ett naturområde med särskilda värden för Europa. Det är också tänkt att bli naturskyddsområde. Skogen är en del i ett nuförtiden ovanlig biotop, speciellt ur ett europeiskt perspektiv. Ekarna i skogen är inte väldigt gamla men just det gör den till en viktig länk. Det är väldigt viktigt att inte bara skydda gamla ekar, det måste finnas en kontinuitet i ekbestånden som organismer kan flytta till när nuvarande gamla ekar försvinner.
Skånes skogar har ca 1.6 miljoner besökare per år, Torup får en hel del av dem. I de flesta undersökningar som gjorts så brukar rekreationsvärden och miljövärden stå högt upp på listan över vad människor vill använda skogen till.
Att säga att man ska ersätta skogen genom att plantera nya träd kan väl i bästa fall bara anses som okunnigt. Alla de arter som nu använder skogen kan inte använda den nya dungen, som dessutom blir betydligt mindre, på kanske hundra år, till exempel.

Hur Malmös politiker kan bevilja en ny driving range i Torup på dessa grunder är svårt att förstå.
Finns det inte större miljöproblem att ta sig an än detta då? Jo, men den här typen av ärenden är en del i ett större problem, ett systemtänk som är problematiskt. Bakom detta kan man nämligen skönja ett grundläggande stort problem i vårt samhälle. Argument för naturskydd och miljöhänsyn slås alltför lätt ner av argument för andra intressen. Ibland är de argumenten rentav inte argument överhuvudtaget utan bara önsketänkande och rena särintressen med kortsiktiga mål och ren lyxkonsumtion som enda syfte. Även om argumenten är giltiga i sig så värderas miljön ofta alldeles för lågt i förhållande till vad som faktiskt står på spel.

Man behöver inte nödvändigtvis väga in allt i ekonomiska termer, även om naturen och dess tjänster blir väldigt mycket värda även då. Vi måste bli bättre på att förstå och inse alla de värden och fundamentala grundförutsättningar som naturen ger.

Sydsvenskan, Sydsvenskan2 ,Skånskan, Skånskan2, Skånskan3, SkD, SkD

Read Full Post »

Kött och miljöpåverkan: en komplex interaktion

I media pågick det för en tid sen en debatt om en finsk studie som påstods slå fast att det spelar ganska liten roll huruvida man äter kött eller är vegan i avseende vilken klimatpåverkan man har. Detta gäller alltså utsläpp av växthusgaser som köttproduktionen bidrar med i jämförelse med annan matproduktion. Det finns dock en del problem med den slutsatsen. Dels blev studien misstolkad, dels tar man inte upp påverkande faktorer som är viktiga i sammanhanget.

Den finska studien utgår från den nuvarande medelkonsumtionen av mat och har kommit fram till att 62% av utsläppen kommer från bearbetning av jorden, 24% av utsläppen från djurs matsmältning. En ganska stor del av köttet vi äter kommer dessutom ifrån djur som äter soja från odlingar i Brasilien. Med tanke på det låter 24% utsläpp ändå ganska mycket för att komma bara ifrån matsmältningen. Att gå över till vegetarisk kost skulle sänka utsläppen med 5% jämfört med en medelkonsument i Finland enligt studien. Denna typ av jämförelse blir dock lite för enkel. Gör man en livscykelanalys på köttproduktion och på vegetabilisk produktion blir det ju alltid ett steg extra inom köttproduktionen. Det tar ca 16 kilo spannmål för att producera 1 kilo kött. För inte länge sedan kom en rapport¹ från SwedWatch, Latinamerikagrupperna och FIAN om hur sojaodlingar i Brasilien skövlar regnskog och skadar människor. Egentligen inget nytt, men likväl viktigt att föra ut. Största delen av soja skeppas sedan till bland annat Europa för foder till djuruppfödningen. Att äta detta kött bidrar naturligtvis mer till miljöförstöring per kalori än om man åt sojan direkt. Ännu bättre ur miljösynpunkt blir det att äta kött från naturbetesmarker. Det är stor skillnad på kött från djur som stått inomhus och ätit soja och naturbeteskött där djuren till och med har bidragit till biologisk mångfald och andra nyttigheter.
Även om den finska rapporten kommer fram till att skillnaden är 5% så visar den också att utsläppen från jordbruket fortfarande skulle halveras om man gick över till en vegetarisk kost och är alltså överens med tidigare forskning på den punkten.
De flesta människor i västvärlden borde dra ner på köttkonsumtionen, både av miljö- och hälsoskäl. Ett bra sätt att göra detta är att välja ett lite dyrare kött av hög kvalitet från tex svenska naturbetesmarker men istället äta lite mindre och inte lika ofta.
Det finns alltså fortfarande några saker som man bör tänka på innan man köper en extra biff till grillen i sommar.

1. Mer kött och soja, mindre regnskog. SwedWatch, 2010 (ladda ner)

MyNewsdesk, DN., DN.2

Read Full Post »

Onyanserat om viltstammens skador

I tidningen Miljöaktuellt den 17/3 skrev tre företrädare för Svenska jägareförbundet ett försvarstal till stora viltstammar. Det vill säga förutom att man vill ha stora stammar för att lätt kunna skjuta mycket vilt under jakten. Det Svenska Jägareförbundet kallar ”önskad avskjutningsnivå” i en rapport från 2009. Man lyckades dock inte avancera positionerna så mycket för att motivera en så hög viltstam som vi har.

Argumenten gick bl.a. ut på att klövviltstammen skulle gynna biologisk mångfald för att de betar i skogen och därmed ersätter skogsbetet från forna dagar. Det bygger på missuppfattningar om skogsbetet i Sverige och skillnader i betesdjurens ekologi. Betning av klövvilt skiljer sig från tex nötboskap genom att klövviltet betar mer knoppar, grenar och blad och nötboskap betar mest örter och gräs. Det var också sättet som vi bedrev skogsbruk på som gjorde att det blev en så hög biologisk mångfald under den perioden. Under 1000-talet och framåt betades skogen framförallt av svin- och nötboskap, men även får och get. Skogarna användes dessutom till att hämta in virke med mera. Dessa glesa skogar producerade också mycket vilt som gav mycket att jaga. När jordbruket expanderade krympte skogarna och de omvandlades också till mer timmerproduktion, speciellt under 1800-talet. Detta ledde till att skogen inte kunde producera lika mycket vilt som tidigare. Konflikten mellan skogsproduktion och jakt är gammal. Idag kan inte skogen hålla en så stor klövviltstam som nu finns i många delar av Sverige. I södra Sverige där den stora delen av den biologiska mångfalden i skogen finns, har man på många håll så stora klövviltstammar att det inte går att föryngra och odla lövträd. Det beror alltså inte bara på att skogsägare inte vill utan att de inte kan få upp oskadade träd. Flera studier publicerade i vetenskapliga tidskrifter visar på negativa effekter av höga klövviltstammar på biologisk mångfald^1,2,3,4.
Skogen sköts idag alldeles för dåligt ur miljösynpunkt, där delar jag kritiken med artikelförfattarna. Miljömålet väger väldigt lätt när, speciellt de stora skogsbolagen, idag formar skogen. Men lika lite som skogsföretagen kan skylla allt på klövviltet, kan jägarförbunden skylla på skogsföretagen.
Förutom minskad biologisk mångfald finns det flera andra mycket tungt vägande skäl att minska de överdimensionerade viltstammarna, t ex stora skador på jordbruksgrödor och trädgårdar. Enligt vägverket orsakar bara viltolyckor skador för ca tre miljarder varje år, för att inte tala om de personliga trauman de lämnar efter sig.
När det gäller vargstammen på 200 djur, så brukar det heta att man måste ta hänsyn till hur människor påverkas. Detta borde i högsta grad gälla klövviltstammarna också.

1. Huffman, D. W., D. C. Laughlin, K. M. Pearson, and S. Pandey. 2009. Effects of vertebrate herbivores and shrub characteristics on arthropod assemblages in a northern Arizona forest ecosystem. Forest Ecology and Management 258:616-625.

2. Stewart, K. M., R. T. Bowyer, J. G. Kie, B. L. Dick, and R. W. Ruess. 2009. Population density of North American elk: effects on plant diversity. Oecologia 161:303-312.
3. Vavra, M., C. G. Parks, and M. J. Wisdom. 2007. Biodiversity, exotic plant species, and herbivory: The good, the bad, and the ungulate. Forest Ecology and Management 246:66-72.
4. Ripple, W. J., and R. L. Beschta. 2006. Linking wolves to willows via risk-sensitive foraging by ungulates in the northern Yellowstone ecosystem. Forest Ecology and Management 230:96-106.

Miljöaktuellt

Read Full Post »

Etanol: inte så grönt som man först kan tro

De så kallade biobränslena har presenterats som en räddande ängel som ska göra oss delvis fria från användning av fossila bränslen. Skrapar man lite på ytan upptäcker man snart att exempelvis etanolproduktion varken är miljömässigt eller socialt hållbart.

Nyligen presenterade Sören Wibe från Expertgruppen för miljöstudier en rapport i SVD där han argumenterar mot etanol som miljövänligt alternativ och hävdar att flera forskningsrapporter visar att produktion och användning av etanol producerar mer eller lika mycket växthusgaser som användning av fossila bränslen. Gröna Bilister och Svenska Bioenergiföreningen (SveBio), som bland annat företräder Sveriges etanolproducenter, har ställt sig kritiska till rapporten och argumenterat för etanol som ett miljövänligt alternativ. Huruvida etanol producerar mer koldioxid eller inte kanske kan diskuteras, men det finns andra problem.

Biobränslen, som av flera kallas agrobränslen eftersom ordet bio betyder liv och man tycker inte att det passar så bra ihop med dessa produkter, framställs främst av sockerrör, soja, majs och skogsprodukter. Här börjar också problemen. För odling av t.ex. etanol behövs mark, och det konkurrerar då också med grödor som odlas till mat, men inte bara på ett så direkt sätt. Att odla grödor för bioenergi behöver inte direkt bidra till mindre mat, man kan använda restprodukter inom skogsbruk etc. Ibland har det dock hävdats i debatten att det finns improduktiv och icke utnyttjad mark som man har tagit över för att odla tex sockerrör. Denna mark används dock ofta till odling av mat, men av fattiga och ursprungsfolk som av någon anledning inte räknas. I tex Brasilien trängs jordbrukare ut av etanolodlingar från sina marker där de förut överlevde på sin odling.

Enligt Gustav Melin, vd på SveBio, har inte matpriser och skövling av regnskog något med etanolproduktion att göra. Att skövling av regnskog minskat, vilket Gustav Melin påstår, betyder inte att etanolodling inte påverkar skövlingen. I de områden där produktionen av sockerrör har expanderat har också skövlingen ökat. De stora monokulturerna av sockerrör som mestadels ägs av stora företag är i sig ekologiska öknar. Skövlingen ökar indirekt då bla boskapsskötare tvingas att flytta till nya områden för att bryta ny mark, för att ha någonstans att odla på. På så sätt slår etanolproduktion ut matförsörjning för redan fattiga och bidrar till att förut orörda marker bryts upp för odling. Påståendet att matpriserna inte heller påverkas av etanolodling stämmer heller inte. I en rapport från Världsbanken som tidningen The Guardian ¹ fått tag på, visar det sig att produktion av biobränslen stod för en stor del av ökningen av matpriser mellan 2002-2008.

Jakob Lagercrantz ordförande på föreningen Gröna Bilister säger att den etanol vi använder i Sverige kommer från verifierat hållbar sockerrörsetanol och tycker att:

Man får väl fråga sig vem som tjänar på att allmänheten börjar tro att bensin är miljövänligare än etanol.

Det är en viktig iakttagelse, man kan ju tänka sig att oljeindustrin har intressen i att etanolen inte får genomslag. Att etanol inte är miljövänligt betyder nu inte att bensin skulle vara bättre. Det är ett försök till en falsk dikotomi, att de två skulle vara de enda alternativ vi har. Om man sedan tittar på vilka intressenter det finns som gått in och lobbat för storskalig odling av biobränslen hittar man namn som Cargill, Mosanto, Syngenta, Exxon och Shell. Alltså stora transnationella företag inom jordbruksindustri, oljeindustri och petrokemisk industri. De har hittat en ny källa till inkomster, mest i form av de subventioner som etanolindustrin åtnjuter och ett sätt att fortsätta tjäna pengar på den enorma energiåtgången i den industrialiserade världen även om man skulle minska på oljan. Att det är stora intressenter som går in och tar över mark märks också på koncentrationen av markägande i agrobränsleindustrin, 0.8 procent av markägarna i Brasilien äger 43 procent av odlingsmarken.

De människor som bor i de länder som satsar på produktion av agrobränslen är också kritiska. Småjordbrukarna i regionen blir fråntagna sin mark och utnyttjade som billig arbetskraft på sockerrörsplantagen. Inget som kan påstås utveckla regionen eller vara speciellt socialt eller miljömässigt hållbart. På sockerrörsplantagen är arbetsförhållandena förfärliga och de flesta av arbetarna är slutkörda efter några år. Många får sjukdomar av bla sotröken från bränningen av plantagen som är vanligt förekommande vid skörden. Det finns de som producerar etanol på ett mer hållbart sätt, men de är få och producerar väldigt lite av all etanol och all produktion som är certifierad är inte så mycket bättre heller.

Certifieringen uppfanns för att döva samvetet hos de europeiska konsumenterna och makthavarna. Det är som att sminka över värsta defekterna

Det säger Anton Fon Filho, advokat på människorättsorganisationen Rede Social. Det hjälper inte att ersätta en dålig sak, fossila bränslen, med en annan, etanol.

1. Secret Report: biofuels caused the food crises, 2008, The Guardian

Read Full Post »

Samhällsekonomiskt vinst med större vargstam

Nu har Sverige just avslutat en vargjakt för att ”kontrollera” en vargstam på 220 djur som för en tynande tillvaro genom att skjuta av mer än 10% av stammen. Varför? Har Sveriges regering fallit för en liten högljudd lobbygrupp jägare som inte vill ha någon konkurrens om villebrådet? Eller klarar Sverige inte av en toppredator om de blir fler än 220 individer?

För att motivera den här jakten har flera olika argument förts fram. Miljöminister Andreas Carlgren ”argumenterade” med hjälp av en kontradiktion när han i söndagens P1 förklarar att:

”Hotet mot vargstammen i Sverige är inte vargjakt utan det är att den inte är genetisk frisk.”

Att den inte är genetisk frisk beror bl.a på att de är för få. Pinsam okunskap för en miljöminister.
Andra argument har varit samhällsekonomiska: Vargen orsakar ekonomiska förluster i form av fällda tamdjur och minskad älgstam.
Här följer lite siffror om skador på olika djur och grödor orsakade av olika djur.
Enligt viltskadecenter attackerades år 2008 totalt 504 tamdjur och 57 hundar av rovdjur, alltså inte bara varg. 317 tamdjur och 41 hundar angreps av varg varav 243 tamdjur och 27 hundar dog. De flesta, ca 80%, av hundarna angrips under jakt. Det är oftast ett litet antal individer bland rovdjuren som står för de flesta skadorna på tamdjur.

Skogsskador orsakade av den höga klövviltstammen talas det inte lika ofta om. Enligt skogsstyrelsen är hela 15-20 % av det slutliga tallbeståndets stammar älgskadade. Älgstammen måste minska för att kunna producera värdefullt tallvirke i framtiden. Tar man in den totala skadeverkan på skogen från vilt blir det miljardbelopp. Det är tex nästan omöjligt att odla lövskog i stora delar av Sverige. En högre andel lövskog skulle gynna både biologisk mångfald, resistens mot storm och rekreationsvärdet. En större vargstam som håller nere klövviltstammen skulle ge inkomster som vida överstiger ersättningskostnader för skador på tamdjur.
Det finns också studier som visar att när vargstammen är låg finns det fler ensamma individer som inte hittar en flock att ingå i och det är oftast dessa ensamvargar som skapar problem med tamboskap¹.

Detta får en att undra de egentliga orsakerna till varghat och regeringens tillåtelse till jakt på detta ekologiskt viktiga djur. Det finns inte bara samhällsekonomiska argument för att bevara och förstärka vargstammen, utan rent ekologiska och moraliska också. Det är naturligtvis hemskt när ens husdjur dör men det är knappast ett argument för att utrota en art, bara för att en liten grupp människor vill kunna släppa sina jakthundar lösa i skogen utan risk att de bli dödade. Jaga kan man fortfarande göra även med en lägre klövviltstam, även om man inte får skjuta lika många eller några djur, men det är ju nu heller ingen naturgiven rättighet.

1. Okarama, H. 1995. The trophic ecology of wolves and their predatory role in ungulate communities of forest ecosystems in Europe. Acta Theriologica. 40: 335-386.

Second Opinion
DN, DN2, Miljöaktuellt

Read Full Post »

Lite av varje från sommaren

Nu är man tillbaka efter sommarens fältarbete och ska avnjuta lite semester. Lite av varje har hänt under sommaren.

Energigrödor skapar nya miljöproblem

I en amerikansk studie, som presenteras i nättidskriften Public Library of Science, varnar forskare för att stora landområden riskerar att bli uppodlade med energigrödor för att hejda klimatuppvärmningen och därmed hota ekosystem och biologisk mångfald.

Tyvärr har regeringar och företag kunnat surfa på klimathotet och utföra åtgärder med förevändningen att det är för att minska på växthuseffekten, ibland utan vetenskaplig uppbackning av deras idéer. Tex har odling av sockerrör för etanolframställning i själva verket inte varit så miljövänlig. Fattiga i tredje världen har protesterat mot uppodlingen av mark med sockerrör för att exportera bränsle till västerlänningarnas bilar istället för att använda den till matproduktion. Nu har man alltså också börjat oroa sig för att orörda naturområden kan koma att naggas i kanterna, på goda grunder. Nyttan med etanol i tanken har också ifrågasatts från flera håll.

Diväveoxid, lustgas, hotar ozonskicktet

Ozonskiktet har upphört att tunnas ut sedan freonerna förbjöds, men enligt amerikanska forskare är faran inte över. I en artikel i tidskriften Science varnar man för att dikväveoxid, det vill säga lustgas, är en bidragande orsak till att ozonhålen inte repareras så fort som de annars skulle. Dikväveoxid är numera etta på listan över de mest ozonnedbrytande ämnena.

Nu vill forskarna bakom artikeln att dikväveoxid ska tas med i det så kallade Montreal-protokollet, ett internationellt fördrag för skydd av ozonskiktet som ska se till att ozonuttunnande kemikalier fasas ut.

Henning Rodhe, professor i kemisk meteorologi vid Stockholm universitet, menar dock att det inte kommer att bli lätt att kontrollera lustgasen. Bara en tredjedel av lustgasutsläppen orsakas av människan och man känner heller inte till utsläppskällorna så väl, enligt Henning Rodhe.
Forskare tror att ozonskiktet kommer att börja återhämta sig och bli tjockare igen inom fem år, men att det kan dröja upp till 75 år innan det är återställt och enligt Henning Rodhe ännu längre om inte lustgasutsläppen sänks.

Giftskandalen på Gotland

I mitten på juni polisanmäldes och anhölls tre personer, vd:n och två anställda, på det familjeägda jordbruksföretaget Ryftes Grönsaker AB, som dessutom skulle vara miljö- och kvalitetsprofilerat. De misstänks för att ha dumpat bekämpningsmedel i ett gruppupplag, något som är att betrakta som grovt miljöbrott.

Provtagningarna av marken, som gulnat i området för dumpningen, togs av SLU i början på sommaren och visade på 12 olika gifter, bland annat bekämpningsmedlen aklonifen och azoxystrobin i mycket höga koncentrationer. Flera av medlen är högpotenta och gör stor skada även vid små mängder. Det kan dröja till oktober innan det blir något åtal, ytterligare analyser väntar.

Beskämpningsmedel godkända av EU srids mer än tidigare trott.

Forskare vid Institutet för jordbrugsproduktion og Miljø vid Århus universitet har kommit fram till att den modell som EU använder för att beräkna växtskyddsmedlens långsiktiga effekt på grundvattnet, kallad Macro, har stora brister.

I sju års tid har de danska forskarna tagit vattenprover och kan idag konstatera att växtskyddsmedlen läckte ut i grundvattnet i högre koncentration än vad man beräknat enligt EU:s beräkningsmodell. Bland annat hittade man höjda halter av medlet metribuzin som används på potatis.

Slutsatsen som forskarna drar är att ett godkännande i EU inte är någon garanti för att medlen inte orsakar skador på grund- och dricksvatten. Om nu någon trodde det innan. Detta belyser också vikten av att samhället har oberoende forskning som kontrollerar skeenden i miljön oavsett vad regeringars och företags beräkningar och sianden om framtiden.

Betande kor miljövänliga ur flera aspekter

Djur på bete minskar gårdarnas totala utsläpp av ammoniak, enligt beräkningar från Institutet för jordbruks- och miljöteknik, JTI. Förklaringen tros vara att när korna bara är inne i stallet blir gödselmängden stor och svår att sprida vid rätt tidpunkt och till rätt gröda, vilket leder till att ammoniakutsläppet till luft ökar.

Alltså, konstaterar forskarna vid JTI, vore det en vinst såväl för miljön som för kornas hälsa om de fick gå ute så mycket som möjligt. Här kan korna bidra med ytterligare en miljönytta, att hålla betesmark öppen och bidra till biologisk mångfald.
Men den ökade användningen av automatiska mjölkningsrobotar, gör att tendensen går åt andra hållet. Den automatiska mjölkningen gör det svårt att flytta korna alltför långt från ladugården, med följd att betestillgången och utevistelserna blir begränsade. Vi kunde i sommar också höra hur mjölkbönder ville slippa kravet att ha korna utomhus. Något som inte borde bli tillåtet med hänsyn till både på kornas hälsa, utsläpp av ammoniak och för biologisk mångfald.

Vindkraft kanske räcker för energibehovet

Enligt forskare från bla. Harvarduniversitetet i USA skulle ett globalt nätverk av vindkraftverk med 2,5-MW-turbiner kunna leverera 40 gånger mer elektricitet än vad hela världen konsumerar idag. Studien presenterades i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS.

Beräkningarna innefattar också havsbaserade vindkraftverk med 3,6 MW-turbiner på ett djup av 200 meter och inom 50 sjömil från närmaste kust. Forskarna visa också att landbaserad vindkraft skulle kunna täcka behoven i sju av tio länder i världen som släpper ut mest koldioxid. I beräkningarna utgår man också från att vindkraftverken genererar 20 procent av sin fulla kapacitet. Även om man har räknat bort urbaniserade områden så kanske inte alla områden är lämpliga att sätta upp stora vindkraftsparker av olika anledningar. Det bästa är nog att satsa på en mängd olika förnyelsebara och miljövänliga energialternativ, som sol och vågkraft. Det visar dock på att potentialen för alternativ energi är större än många vill erkänna.

Källa: PNAS, 2009, vol: 106, sid: 10933-10938

Read Full Post »

Råd om miljösmarta matval

Alla dessa märkningar på livsmedel. Det blir för svårt för konsumenten. Det hör man då och då. Men handen på hjärtat är det verkligen så svårt? Och så många märkningar är det väl inte? KRAV och Fair Trade är väl de märkningar som har hårdast krav på miljö respektive arbetsvillkor/schyssta löner. Märkningar för hälsosam mat finns ju inte riktigt. Nyckelhålet är väl ett försök men frågan är om det alltid säger så mycket om nyttigheten i maten.

Men vore det inte bra om man kunde ha några kriterier om hur man handlar både miljövänligare och hälsosammare rent generellt? Ja det tycker i alla fall Livsmedelsverket och Naturvårdsverket som slår sina påsar ihop och har tagit fram råd till konsumenter om vad man kan tänka på när man handlar. Råden är kopplade till ett eller flera av Sveriges 16 miljömål och visar alltså vilka mål som gynnas av valet av mat. Ofta går miljömål och hälsa hand i hand.

– Konsumenterna gör viktiga miljöval i matbutiken och behöver därför bra beslutsunderlag. Livsmedelsproduktionen står för cirka en fjärdedel av de svenska konsumenternas klimatpåverkande utsläpp och bidrar även till annan miljöbelastning, till exempel genom användning av växtskyddsmedel, säger Inger Andersson, Livsmedelsverkets generaldirektör.

Dessa råd ska notifieras till EU innan Livsmedelsverket kan gå ut med dem aktivt, dvs EU-kommissionen och medlemsländerna ska få säga sitt om råden. Förhoppningsvis går de igenom, de är inte så vidare kontroversiella och ganska grundläggande råd. Man kan ju följa råden ändå oavsett vad EU tycker. Pdf med förslagen till matråden hittas HÄR.

Det man fortfarande saknar lite är kanske sociala aspekter på matproduktion och konsumtion. Speciellt i u-länder är det stora skillnader på både miljö- och hälsa/arbetsvillkor mellan Ekologiska/Fair Trade varor och konventionella.

.

Newsdesk

Read Full Post »

Konflikter ofta länkat till miljöproblem

I tidigare inlägg på den här bloggen har det framförts att förstörda ekosystem och miljö bidrar till konflikter och tvärtom. Denna tanke får nu ytterligare stöd i en ny rapport från FN:s miljöprogram UNEP. Rapporten, ”From Conflict to Peacebuilding – The Role of Natural Resources and the Environment”,¹ slår fast att man vid konflikthantering måste fokusera mer på miljöfaktorer och naturresurser. Konfliktrisker kan också komma att förvärras i framtiden då befolkningen ökar och tillgång på resurser kan minska eller bli svårare att få tag på. Med detta menar man inte att andra faktorer inte spelar in. Konflikter har ofta en komplicerad orsaksgrund, men just miljön har förut underskattats som bidragande orsak. Å andra sidan menar man att miljöproblem också faktiskt kan bidra till lösningen på konflikten om man vänder det till att starta samarbete om gemensamma åtgärder för att lösa miljöproblemen och ta hand om gemensamma resurser. En forskargrupp från McGill University i Kanada har studerat hur socioekonomiska faktorer bidrar till förlust av biologisk mångfald ² . De kom fram till att ekonomisk ojämlikhet är en viktig orsak till förlust av arter. Dessa studier pekar alltså på att sociala problem hänger ihop med miljöproblem och vice versa, något som också framfördes i inlägget jag länkade till ovan.

Det är alltså viktigt att få bukt med sociala och ekonomiska orättvisor för att inte förvärra miljöproblem. Det låter logiskt. Människor som lever i fattigdom och knappt har mat för dagen prioriterar kanske sin överlevnad framför en sund miljö. Fungerande ekosystem och ren miljö är ju däremot en förutsättning för människors överlevnad på längre sikt. Det är ju av naturen vi lever. Därav miljöproblemens påverkan på konflikter. Att fattiga människor inte bryr sig om miljön är dock en sanning med modifikation. Om man läser de krav som många organisationer, gräsrotsgrupper etc har på regeringar och världssamfund så står miljöhänsyn oftast högt upp på listan. Man vill kunna producera sin mat med mera på ett ekologiskt hållbart sätt. Runt om i världen finns grupper och organisationer som samlar fattiga, småbrukare, kvinnor, lantarbetare etc som har många bra idéer och lösningar på problem. Västvärlden är inte alltid så villiga att lyssna på dessa idéer utan vill applicera egna lösningar, ofta för att det gynnar länder eller företag i väst, tyvärr inte alltid de människor som bor i utvecklingsländerna. Mer respekt för kunnande och viljor hos fattiga människor i så kallade utvecklingsländer skulle nog bidra till att de rika länderna i världen kunde hjälpa till med sådant som de som tar emot hjälpen själva vill och behövde.

1.From Conflict to Peacebuilding – The Role of Natural Resources and the Environment, 2009, UNEP (kan laddas ner som pdf här)

2.Tim G. Holland, Garry D. Peterson, Andrew Gonzales, 2009, A Cross-National Analysis of How Economic Inequality Predicts Biodiversity Loss, Conservation Biology (Abstract på webben)

Read Full Post »

Apartheidmentalitet kvar i Sydafrikas nationalparker

Idag går Sydafrika till val, det fjärde i ordningen sedan apartheidsystemets slutliga sammanbrott 1994. På 15 år har mycket hänt, men rastänkandet finns till stor del fortfarande kvar och är stundtals absurt primitiv (som till exempel när man som utbytesstudent i Sydafrika tillfrågas om ens rastillhörighet, eller att ”mixade” förhållanden öppet bemöts med glåpord). Lyckligtvis så kan man skönja en förändring. Ett av de tydligaste tecken på en förändrad mentaliteten hos sydafrikaner, som jag observerat, är ökningen av svarta besökare till landets nationalparker.

Det finns fortfarande en ingrodd föreställning bland många ”icke-vita” (dvs ”svarta”, ”färgade” och ”indier”) sydafrikaner att safari, fågelskådning, bergsvandring och dylikt är något som enbart de vita ägnar sig åt. ”Icke-vita har följaktligen inte vågat ge sig i kast med att besöka nationalparker. Dels av rädsla att bli uttittade av andra besökare, och i de närmaste betraktad som en del av parkens fauna. Dels av rädsla att bli anklagade för att vara en ”coconut” (svart på utsidan, vit på insidan) av andra ”icke-vita”.

Jag befinner mig för närvarande i Sydafrika och besökte St Lucia våtmarks- område (iSimangaliso Wetland Park) i måndags. Jag blev positivt överraskad att andelen ”icke-vita” besökare till parken är klart högre än när jag flyttade från Sydafrika för bara drygt ett år sen. Mina observationer bekräftas av folk som arbetar i parken. Förhoppningsvis är detta en trend som kommer att hålla i sig och därmed luckra upp denna apartheid om vem som bör och inte bör besöka nationalparker. Samtidigt så ger det chans för fler sydafrikaner att upptäcka sitt lands natur och sitt arv.

Fig 1. Gryning i St Lucia.

Man skulle dock kunna se ökande besökstal bland ”icke-vita” i lite negativa termer. Det skulle kunna tolkas som att behovet att få se orörd vildmark har ökat i takt med att ”icke-vita” sydafrikaner har blivit mer och mer avhängda naturen. Detta kan betraktas som ett ”trauma av social och ekonomisk förändring” (Adams 1996) som leder både till en vilja att närma sig naturen samtidigt som det fysiska avståndet till den ökar. Det skär lite i mitt hjärta att höra en vuxen sydafrikan peka på en noshörning och fråga: ”Vad är det för djur?”. Känner man inte till sin egen natur och dess beståndsdelar, hur ska man då kunna bevara den och upprätthålla en hållbar utveckling?

[Tekniskt sett så är St Lucia inte en nationalpark eftersom naturskydds- områdena i provinsen KwaZulu-Natal inte faller under den nationella SANPark förvaltningen, utan under den provinsionella KZN Wildlife.]

-Adams W. M. (1996). Future nature. Earthscan Publications, London.

Aftonbladet DN1 DN2 SVD VG Nett

Read Full Post »

Vad är en art?

I gårdagens DN-debatt så skrev Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik, om hur modern DNA-teknik slår hål på föreställning att människan (på ett enkelt sätt) kan delas in i olika raser. Han har självklart rätt att människosläktet är så genetiskt homogent att det vore otympligt att dela in det i olika raser. Men man ska inte glömma bort att alla systematiska begrepp/definitioner är människo- konstruerade, och inte naturlagar. Även artbegreppet har flytande gränser, vilket ibland leder till komplicerade situationer inom naturvård och bevarandebiologi.

Många minns säkert från grundskolans biologi att två individer är av samma art om de kan få fertil avkomma tillsammans. Vad få vet är att det finns en uppsjö av andra artbegrepp, där vissa är t o m bättre att använda än det ovannämnda (Biological species concept). Följande artbegreppen försökte jag banka in när jag pluggade zooekologi i Uppsala för några år sen:

· Agamospecies concept
· Biological species concept
· Cladistic species concept
· Cohesion species concept
· Composite species concept
· Ecological species concept
· Genealogical species concept
· Genetic species concept
· Hennigian species concept
· Internodal species concept
· Morphological species concept
· Non-dimensional species concept
· Phenetic species concept
· Plylogentic species concept
· Monophyletic species concept
· Polyphyletic species concept
· Recognition species concept
· Reproductive competition species concept
· Successional species concept
· Taxonomic species concept

Phuuu, och inte kommer jag ihåg mycket av detta idag. Vad jag däremot kom ihåg är insikten man snabbt fick om hur skör och inkonsekvent systematiken ofta är. Detta beror snarare på att biologiska enheter sällan kommer i färdig paketlösningar än att det är fel på klassificeringsvetenskapen i sig.

Inom naturvården så återfinns ibland ett alltför stort fokus på arter. Den amerikanska Endangered Species Act har, vad jag förstått, gett ett stort skydd till hotade arter. Underarter har dock fått stå utan stöd, vilket gjort att till exempel isbjörnen (Ursus maritimus) (underart till brunbjörnen [Ursus arctos], se länk) och rödvargen (Canis rufus) (hybrid av coyote [Canis latrans] och gråvarg [Canis lupus]) skulle kunna anses ovärdiga att bevara då de inte är ”rena arter”. Vår svenska miljölagstiftning har liknande tillkortakommanden.

Det viktiga i detta sammanhang är att förstå att naturen inte kommer att anpassa sig till vår klassificering och systematik, utan det är vi som måste anpassa oss till naturen. Indelning av organimser i raser, arter, släkten, familjer osv har gjorts för att förenkla. Men denna förenkling måste bli mer flexibel och anpassningsbar vid arbetet med bevarande av biologisk mångfald.

Read Full Post »

Småskaligt jordbruk: Sörgårdsidyll eller en möjlig väg framåt?

På flera kontinenter, bl.a i Latinamerika men även i Europa, har fler och fler protester hörts mot det moderna jordbruket och krav har ställts på jordreformer, fördelning av mark och rättvisare betalning till jordbrukare. Det storskaliga industrialiserade jordbruket producerar en stor mängd mat av olika grödor så vad är problemet? Vi behöver ju mycket mat till en växande befolkning. Det finns både direkta och långsiktiga problem idag.

Direkta problem:

• Minskad biologisk mångfald p.g.a bl.a förstörda habitat och hög användning av bekämpningsmedel.

• Hög energiåtgång pga användningen av stora maskiner och användning av gifter och konstgödselmedel som kräver mycket energi att tillverka.

• Stor åtgång av vatten när man i stora monokulturer och snabb framdrivning av grödor inte tar tillvara vattnet på ett effektivt sätt.

• Monokulturer och användning av en eller ett fåtal sorter av varje gröda vilket gör det känsligt för utbrott av skadegörare, sjukdomar och förändringar i miljön.

• Sociala problem uppstår också då industrijordbruken inte kräver så många anställda. I nuläget ägs också många av dessa jordbruk i tredje världen av internationella företag som exporterar till Europa och USA istället för att befolkningen får del av det som faktiskt produceras. Många av de fattigaste länderna med stor svältande befolkning är nettoexportörer av mat!

Problem på lång sikt:

• Det största problemet på lång sikt kanske är det faktum att industrijordbruken är beroende av billig olja för att gå runt. Redan idag behövs stora subventioner till många av dessa jordbruk för att de ska bli lönsamma. De säljer ofta skörden till under produktionskostnaden¹. Detta medför också att familjejordbruken, som inte får så stora stöd, inte kan konkurrera med Industrijordbruken och blir tvungna att sluta. Många försöker hitta arbete i stan och hamnar för det mesta i slumområdena i utkanten av städer.
• En utarmning av jordarna som på sikt kommer att leda till en minskad produktion. Man kommer att behöva ännu mer gödningsmedel som kräver mer energi.
• Jordbruket hanterar trots allt levande varelser och är inte oberoende av naturen. Därmed behövs fungerande ekosystemfunktioner (såsom potentiella ekosystemtjänster) för att det ska bli uthålliga skördar.
  

Jordbrukare har nu organiserat sig globalt bl.a i den internationella småbrukarrörelsen Vía Campesina som menar att man måste hitta en alternativ modell för jordbruket om vi ska kunna minska fattigdomen. De myntade begreppet matsuveränitet som blev känt på Världslivsmedelstoppmötet i Rom 1996. Det går i korthet ut på att till skillnad från FN:s begrepp matsäkerhet, inte bara handlar om tillgång till mat, utan också möjligheten för människor att själva, utifrån lokala, kulturella och sociala förutsättningar kunna välja hur maten ska produceras, konsumeras och distribueras.

Utvecklingen av småskaligt

Kan då ett småskaligt jordbruk ge tillräckligt mycket mat för att mätta alla munnar och samtidigt undvika de nackdelar som ett storskaligt intensivt jordbruk för med sig? Fler och fler hävdar detta^2,3 men blir oftast bemötta med att leva i en dröm och vurma för det pittoreska landskapet från farmors tid. Detta händer ibland Ulf Jonsson, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet. Hans studier i bl.a Sydamerika visar att det storskaliga industrialiserade jordbruket utesluter de flesta och genererar inte särskilt många arbetstillfällen. Det är dessutom inte ekologiskt hållbart utan bygger på stora monokulturer och ett energiintensivt system med mycket gödningsmedel och bekämpningsmedel och god tillgång på vatten.

– I en värld som skall försörja en växande befolkning på alltmer utarmade jordar, med ökande vattenbrist, energikris och ekologisk stress krävs ett radikalt nytänkande, menar Ulf Jonsson.

En forskarpanel tillsatt av FAO och världsbanken kom 2008 med en rapport om jordbruket. De stödjer tanken på att vi behöver ett mer ekologiskt hållbart jordbruk, stärka lokala marknader och uppvärdera småbrukares roll.

Att stora delar av det småskaliga jordbruket fortfarande inte är så produktivt beror alltså kanske inte främst på odlingsmetoderna och strukturen i sig utan för att man satsat väldigt lite forskning på att utveckla denna typ av jordbruk. I Latinamerika finns en hel del familjejordbruk som har utvecklats och fått upp produktionen. För att ta del av de fördelar som en stordrift kan medföra går man ihop i kooperativ, tex för att kunna samköra vissa processer och dela på utrustning. Man kan då också undvika mellanhänder, som tar en stor del av inkomsten, och säljer istället direkt till lokala marknader.

I kommunen Ipê på det Brasilianska höglandet har en utveckling av ett alternativt jordbruk pågått i ca 30 år. Agroekologi, som det kallas, innefattar både jordbruksteknik, social organisering och ekologisk produktion. Det hela började som en försöksanläggning på ca 70 hektar där olika nya metoder testades. Erfarenheterna härifrån har sedan spridits till familjejordbruk runtomkring. I den nationella jordreformsplanen framhävs det att familjejordbruket är dubbelt så effektivt som det storskaliga när det gäller den totala produktion per ytenhet, men det krävs nog närmare undersökningar för att kunna säga om det stämmer.

Detta är ett komplext problem och här har jag bara sammanfattat en del och det blir naturligtvis förenklat. Kanske kan småskaligt vara en lösning, kanske kommer vi behöva både och. I så fall måste vi lägga mer forskning på att utveckla både det intensiva och det småskaliga jordbruket för inget av dem är hållbart som de ser ut nu.

1. Tony Weise, 2007, The Global Food Economy: The Battle for the Future of Farming, Zed Books.
2. Sara J. Scherr and Jeffrey A. McNeely, 2007, Farming with Nature: The science and praktice of Ecoagriculture, Island Press
3. Gunnar Lindstedt, 2008, Svart Jord, Frank Förlag.

DN, Miljöaktuelllt

Read Full Post »

Tranor gör mer nytta än skada?

En bonde i Töreboda föreslår skyddsjakt på tranor (Grus grus), som han/hon tycker pickar upp nysådda frön och trampar ner grödor i alltför stor utsträckning. De nyanlända fåglarnas nyttjande av jordbruksmarkerna i området tycks ha resulterat i kostnader för bonden. Problemet som uppstår vid konflikter av detta slaget är både delikat och komplicerat. Å ena sidan så ska inte bonden behöva se sin investering ätas upp/förstöras av tranorna, å andra sidan så sprider dessa fåglar glädje till tiotusentals människor genom sin traditionella trandans. Vems lycka, bondens eller fågelentusiasternas, bör väga tyngst i detta sammanhang?

I det forskningsprojekt som jag arbetar med (Mer biologisk mångfald till lägre kostnad) så tittar vi just på hur tjänster från naturen (inklusive rekreationen av att se trandansen), sk ekosystemtjänster, ska förvaltas och vårdas på bästa sätt. Det stora problemet i dessa frågor är, enligt mig, att kostnaderna är väldigt tydliga medan vinsterna förblir oerhört abstrakta (t ex ”lycka”, ”nytta”, etc.). Orsaker till detta är dels att vi har svårt att värdera naturens tjänster i monetära termer, dels att det är ofta några få som får bära kostnaderna för den ”lycka” som kommer de stora flertalet till gagn.

Utan att gå alltför djupt i resonemanget så ser jag två klara behov för att man ska kunna lösa denna typen av konflikter. För det första så måste värderingsmetoder utvecklas, då de som finns idag är otillräcklig. Det vore önskvärt om värden som inte kan räknas i ”reda pengar” kunde få lite högre status och därmed jämföras på ett rättvisare sätt med ekonomiska värden. För det andra så måste man sträva efter att få kostnaderna för natur-/artfrämjande åtgärder fördelade så jämlikt som möjligt. Det är inte hållbart i längden att låta en eller ett fåtal individer stå för notan för något som andra drar nytta av.

Vad jag efterlyser här är inget nytt, bara en återanvänding av Pigous tankar om externaliteter, om än lite mer utvecklat. Jag vill helt enkelt att ekonomiska värden inte ska få höjas över andra sorters värden, och jag vill samtidigt att den enskilde inte ska behöva tvingas betala för andras lycka. Det blir lite av en BPP (”Benefiter Pay Principle”) där förmånstagaren av en (allmän) nyttighet ska betala för sig. Men det är då viktigt att denna summa är rättvist bestämd i förhållande omgivande faktorer, och det är detta som tycks vara den riktigt svåra nöten att knäcka.

DN1 DN2 SVD1 SVD2 HD1 HD2 Aftonbladet Sydsvenskan Barometern

Read Full Post »

Isbjörnen är inte en hotad art

Forskare från bland annat USA, Ryssland och Kanada uttryckte idag oro över isbjörnens (Ursus maritimus) framtid. De hävdar att klimatförändringarna riskerar att göra nallen i fråga till en hotad art. Lyckligtvis så har man på senare tid upptäckt att isbjörnen egentligen inte är en egen art, utan en underart till brunbjörnen (Ursus arctos). Därmed så har vi gott om individer kvar av denna art även om isbjörnen skulle gå förlorad. Eller är detta ett inkorrekt sätt att resonera på…?

Fig 1. Ett fylogenetiskt släkträd av isbjörnen och olika underarter eller populationer av brunbjörnar. Notera isbjörnens (inringat) nära släktskap med brunbjörnar från de sk ABC öarna (ADM ISL och BAR ISL), som ligger strax utanför Kanadas västkust. (efter Talbot & Shields 1996).

-Talbot S & Shields G F (1996). Phylogeography of Brown Bear (Ursus arctos) of Alaska and Paraphyly within the Ursidae. Molecular Phylogenetics and Evolution 5(3): 477-494.

Dagens Nyheter

Read Full Post »

Jakten på flaggskeppsarten

I ett av mina tidigare inlägg här på bloggen så skrev jag om hur människor kan värdera sällsynta respektive hotade arter olika (Hotad eller bara sällsynt?). Sällsynta arter, även om de enbart är naturligt sällsynta, tycks värderas högre än hotade ditto. Studier har funnit att allmänheten gärna värdera arten efter dess ”hjärtetilltalande” karaktärer snarare än efter vetenskapliga rön (Kellert 1993; Metrick & Weitzman 1996). Sålunda tycker ofta naturvårdaren och allmänheten olika om vart pengar för artbevarande och dylikt ska allokeras. Lyckligtvis så har denna schism delvis lösts genom att man presenterar naturvårdsprojekt genom flaggskeppsarter (”flagship species”), dvs symboliska arter som besitter egenskaper som fångar allmänhetens uppmärksamhet och förmår den att lätta på plånboken.

Under förra året, i samband med genomförandet av en mindre värderingsstudie, läste jag in mig ganska mycket på ekonomisk värdering av ekologiska enheter. Utifrån denna litteratur så kan jag plocka ut några egenskaper som tycks vara särskilt viktiga när man vill få människor att bli givmilda. Egenskaperna är följande:

• Stor storlek
• ”Karisma” (ungefär: söt, intelligent, nära släkt med oss/mänskliga drag)
• Lite sällsynt
• Inte för skygg
• Kulturellt viktig
• Ogärna ta konflikter med människor

Slutsatsen är alltså att man måste vara stor, smart, söt, välkänd, speciell/ sällsynt, och snäll för att ha en chans att bli en flaggskeppsart? Betyder det att allt hopp är ute om man inte är, typ, en elefant? Nja, det är inte helt kört för andra arter, men det underlättar helt klart om man besitter merparten av ovanstående egenskaper. Det ska väl också påpekas att egenskaper som söthet och intelligens är ytterst subjektiva, och våra uppfattningar om dessa kan lätt påverkas av information (Tkac 1998; Tisdell & Wilson 2006; Sattout et al. 2007).

Låt oss nu jämföra några djurpar och göra lite enkla bedömningar om varför de blev flaggskeppsarter, alternativt, deras potential i att bli symboler för framtida naturvårdsprojekt.

Ovanstående två krabater är bägge pandor. Den till höger är röd panda (Ailurus fulgens) och upptäcktes faktiskt ett tiotal år före sin större kusin, jättepandan (Ailuropoda melanoleuca), som idag är en av världens mest kända flaggskepps- arter. Skälet till att jättepandan, och inte röd panda, blev en sådan stark symbol tycks vara dess större kroppshydda. Möjligen är jättepandan också mindre skygg vilket gör den mer folklig/har högre kulturell betydelse.

I detta fall har vi två valarter. Späckhuggaren (Orcinus orca) till vänster är lite av havets jättepanda, en mycket välkänd symbolart. Dess avlägsna släkting, den kinesiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), tycks vara nästan raka motsatsen. Denna delfin klassades som utrotad för några år tillbaka. Dess relativa litenhet, skygga natur, och osöthet(?) gjorde att den inte kunde konkurrerar om allmänhetens uppmärksamhet lika väl som andra valarter.

Här har vi en berguv(Bubo bubo) och en koltrast (Turdus merula). Berguven besitter nästan alla de viktiga egenskaper som vi pratat om; den är stor, karismatisk, välkänd, mänsklig uppsyn, speciell mm. Den används redan idag som lysande symbol, och får tillsammans med bland annat örnar och falkar föra fåglarnas talan. Ändå så är det koltrasten som valts till Sveriges nationalfågel(!). Till min bästa kännedom så är koltrasten inte ett flaggskepp idag, men den har säkerligen potential att få representera framtida naturvårds- projekt om så skulle behövas. Jag gissar att koltrasten har vunnit svenska folkets hjärta med sin sång. En koltrasts skönsjungande melodi en tidig vårmorgon tycks få allmänheten att glömma nästan alla sina preferenser om idealiska flaggskeppsarter.

Ovanstående tre djurpar är självklart bara exempel som, om man tillåts generalisera, visar att i två tredjedelar av fallen så är det den relativt storleken och lagom skyggheten som ger fördelar. Men som vi kunnat se så ska den ”kulturella” betydelsen (koltrastens sång) inte underskattas. Jag har även fått höra, genom medskribenten Johan Genberg, att jättepandans framgång i dessa sammanhang berott på dess färgteckning. Denna har gjort att arten enkelt kunnat spridas i broschyrer, flygblad mm även i svart-vita format. Samma princip tycks då även gälla för späckhuggaren.

Som slutsats så får man väl säga att om man vill rädda en liten, äcklig, korkad och konfliktkåt art undan utrotning så gör man nog bäst i att hålla tyst om den. Istället bör man leta reda på en annan art som delar habitat med ”kräket”, men som har större symbolvärde. Man får då lättare in pengar till att rädda habitatet och alla dess invånare. Invånare som annars hade riskerat att utrotas bara för att de inte passade in i våran preferensmall.

-Kellert S R (1993). Attitudes, knowledge and behavior towards wildlife among the industrial superpowers: United States, Japan and Germany. Journal of Social Issues 49: 53-69.
-Metrick A & Weitzman M L (1996). Patterns of behavior in endangered species preservation. Land Economics 72: 1-16.
-Sattout E J; Talhouk S N & Caligari P D S (2007). Economic value of cedar relics in Lebanon: An application of contingent valuation method for conservation. Ecological Economics 61: 315-322.
-Tisdell C & Wilson C (2006). Information, wildlife valuation, conservation: experiments and policy. Contemporary Economic Policy 24(1): 144-158.
-Tkac J (1998). The Effects of Information on Willingness-to-Pay Values of Endangered Species. American Journal of Agricultural Economics 80(5): 1214-1220.

Read Full Post »

Hotad eller bara sällsynt?

Jag lovade i mitt föregående inlägg, Hetsjakten på rara fåglar, att återkomma till det här med sällsynthet. Det känns som det är på sin plats att nysta lite i en begreppsförvirringen som stundtals råder hos vissa naturvårdsentusiaster. Inte alltför sällan så används ”sällsynt” synonymt till ”(utrotnings-)hotad”, vilket inte är helt korrekt. Även om det kan tyckas som en petitess att ta upp så är det viktigt att förstå att denna okunnighet om begreppens betydelse kan få konsekvenser för naturvårdens inriktning.

Ganska kort sammanfattat så är ”sällsynt” en beskrivning av rådande förhållanden, medan ”hotad” är en framställning av ett pågående skeende. Att en art är sällsynt behöver inte per automatik betyda att den är utrotnings- hotad. Många arter, såsom de stora rovdjuren, är naturligt sällsynta. Deras levnadsmönster (med bl a relativt stora födobehov) tillåter inte att de lever alltför tätt inpå varandra. Följaktligen kan man inte hävda att en art är hotad bara för att man själv sällan stöter på den. Skulle man däremot se mindre och mindre av en art över en längre tidsperiod så finns fog för att tro att något håller på att hända.

Det gäller här också att komma ihåg att det finns arter som anses hotade (eller strax där under) men som vi, än så länge, inte finner som särskilt sällsynta. Gråsparven (Passer domesticus) till exempel har haft en kraftig populations- nedgång i Sverige på senare tid, men uppfattas troligen inte som en raritet hos gemene man, även om nog många förväxlar denna fågel med den mer stadsanpassade pilfinken.

Sålunda är det viktigt att inte enbart fästa vikt vid det som är/beskrivs som sällsynt. Risken finns att man då till exampel fokuserar för mycket på de arter som fått epiteten ”sällsynt” och alltför lite uppmärksamhet ges till de arter som är i kraftigt minskande mängder, men fortfarande rikligt förekommande. Här krävs troligen en helomfattande attitydförändring som kan förmå oss att sluta knyta ett sådant disproportionellt högt värde till sällsyntheter, och istället allokera resurser till de arter som verkligen behöver hjälp.

Forskningprojekt vid Lunds universitet om gråsparvens minskande antal

Svenska Dagbladet

Read Full Post »

Ekosystemtjänster: Vad och varför?

Studier av ekosystemtjänster, hur de påverkas av miljöförändringar och hur vi kan upprätthålla dem, är en viktig del av miljöforskningen och naturvårds- biologin. Men vad är det egentligen vi menar, är det bara en snygg term forskarna slänger sig med? Om man intar en synvinkel utifrån människans väl och ve kan man skilja ut en del av de ekologiska processer som sker på planeten, som är till nytta för oss. Dessa kallas ekosystemtjänster vilka tillgodoser oss med en mängd nödvändigheter.  Att människan är beroende av naturen är ju inget märkvärdigt eller kontroversiellt påstående. Härifrån får vi i princip allt vi använder, mat, vatten, medicin, material etc. Daily (1997) definierade en ekosystemtjänst som ”The functions that improve and sustain human well-being”, en funktion som förbättrar och upprätthåller människans välmående.
I Millennium Ecosystem Assessment delas ekosystemtjänster in fyra olika kategorier. Supporting, Regulating, Cultural och Providing.

Supporting (understödjande) handlar om de ekosystemfunktioner som är en slags bas, alltså de som stöder och är nödvändiga för att de andra skall fungera. Det kan vara närings- och vattencykler. Regulating (reglerande) är funktioner som är lite mer specifika, det kan vara tex pollinering, luft- och vattenrening. Cultural (kulturtjänster) innehåller allt det som vi använder för det mer känslomässiga välbefinnandet, som t.ex estetiska och rekreationella värden. Dessa skall inte underskattas då de utgör en viktig del i människors kultur och har visat sig ha positiva effekter på hälsan. Providing (tillgodoseende) är den del av ekosystemtjänsterna som är lättast att ta på. Det är helt enkelt mat, material etc som vi kan plocka och använda mer eller mindre direkt.
Ibland skiljer man ut de tillgodoseende tjänsterna (providing) från de andra och ser de mer som ett resultat av de andra tjänsterna. De blir då vad man kallar varor (goods).

Mer komplicerat blir det om vi verkligen börjar dissekera begreppet. Vilka funktioner i naturen är inte till nytta? Vilket tidsperspektiv har vi?
Det mesta av all biologisk mångfald kan ju på något sätt vara till nytta, även om vi kanske inte behöver alla arter för att överleva så är det svårt att verkligen skilja ut någon process eller funktion in naturen som inte påverkar eller tillhandahåller oss människor något. Framför allt om vi tar med tidsperspektivet.

Vissa arter kommer vi kanske behöva i framtiden även om vi idag inte använder dem. Många arter och processer kanske vi inte känner till även om de utgör viktiga funktioner. Detta har gjort att en del skiljer ut en femte ekosystemtjänstkategori, Preserving (bevarande), vilket är biologisk mångfald vi kan komma att behöva, en slags försiktighetsprincip som tjänst.

Detta gör att intakta och fungerande ekosystem är väldigt viktigt att upprätthålla. Forskning på detta område bör väl därmed kvalificera sig som en ekosystemtjänst, undra bara i vilken kategori.

  

1. Daily, G.C. 1997. Nature’s Services: Societal Dependence on Natural Ecosystems. Island Press, Washington. 392pp

2. Millennium Ecosystem Assessment, 2005. Ecosystems and Human Well-being: Synthesis. Island Press, Washington, DC.

Read Full Post »

Folkmord orsakar artutrotning, och vice versa

För några dagar sedan var jag med och hjälpte till vid ett litteraturseminarium på en kurs i bevarandebiologi här i Lund. Seminariet handlade om etik och värderingar inom bevarandebiologi, där studenterna bl a fick diskutera och debattera om huruvida denna vetenskap ska vara värderingsneutral eller inte. En del av de unga förmågorna gick säkert hem relativt förvirrade den dagen (något som filosofer tydligen ser som ett sundhetstecken…). Jag å andra sidan gick hem funderandes över hur komplicerad och komplex bevarandebiologin håller på att bli.

I en av seminariediskussionerna så tog jag upp den oroande utveckling som för närvarande pågår i centrala Afrika där bergsgorillorna (Gorilla beringei) riskerar att utplånas. Rebellgrupper härjar inne i nationalparkerna, där de dödar parkvakter och garanterat också dödar viltet (se Kanyamibwa 1998). En av rebellgrupperna, Herrens motståndsarmé (LRA), tycks bedriva en underlig folkutrensning och har förflyttat sin kamp från norra Uganda till östra Kongo under de senaste månaderna. Jag undrar hur en enkel ekolog ska kunna förhindra artutrotning när problemets kärna kan ligga i ett underligt pågående folkmord?

Vi kan alltså se att oro i (människo-)samhällen leder till oro i naturen, även om ordet ”oro” är en kraftig underdrift i det här fallet. Den motsatta situationen är, föga överraskande, också en realitet. Habitatsförändringar och artutdöende i naturen kan leda till konflikter bland/mellan människor. Faktiskt så skriver Jared Diamonds i sin bok Undergång att miljöstress var en bidragande orsak till folkmorden i Rwanda. Överbefolkning i kombinationen med dålig förståelse för ekosystemen bidrog till att magnituden av antalet slaktade människor blev så ohyggligt hög, hävdar Diamond.

Det finns en rätt intressant observation att hämta här. Även om allt är relativt förenklat så verkar det som om den enkle ekologen, besittande endast kunskaper om ekosystem, skulle kunna röna större framgång i att förhindra ett massmord á la Rwanda än i att förhindra en masslakt på gorillor. Fast å andra sidan så finns inget som säger att de som arbetar med bevarandebiologi måste vara låsta vid enbart ekologiska kunskaper.

Man skulle kunna dra slutsatsen att den typiske bevarandebiologen inte längre bör inrikta sig på enbart studier i ekologi. För kunna ha en riktig chans att nå lyckade resultat i arbetet med att rädda arter undan utrotning behövs kunskaper inom så vitt skilda fält som etik, miljörätt, ekonomi, sociologi, statskunskap mm. Tyvärr så kan kunskapskraven bli så höga på den enskilda person att endast några få klara av att bli sk ”Jacks of all trades” (Noss 1999), vilket kanske inte är det mest ultimata i sammanhanget.

En bättre lösning vore därför att ”bevarandebiologen” är en sammansättning av olika grupper av människor. Några ekologer, några jurister, några ekonomer osv, alla med en god samarbetsvilja och förmåga att kollaborera med andra, samt besittande en brinnande passion för att bevara jordens biodiversitet. Detta är knappast revolutionerande tankegångar jag för fram här, men definitivt idéer som tål att upprepas.

För att knyta an till frågan från litteraturseminariet, så skulle jag mycket väl kunna tänka mig att de som sysslar med bevarandebiologi går ifrån ett värderingsneutralt ställningstagande. Eftersom man strävar efter att undvika artutrotning och folkmord så är det väl inget fel att, i detta sammanhang, handskas med ”börande” frågor (dvs hur saker och ting bör se ut), eller? Dock är det viktigt, för trovärdighetens skull, att själva grundforskningen bibehålls så objektiv och värderingsneutral som möjligt.

-Kanyamibwa S (1998) Impact of war on conservation: Rwandan environment and wildlife in agony. Biodiversity and Conservation 7(11): 1399-1406.

-Noss R (1999). Is there a special conservation biology. Ecography 22: 113-122.

DN1 DN2 Miljöaktuellt

Read Full Post »