I ett av mina tidigare inlägg här på bloggen så skrev jag om hur människor kan värdera sällsynta respektive hotade arter olika (Hotad eller bara sällsynt?). Sällsynta arter, även om de enbart är naturligt sällsynta, tycks värderas högre än hotade ditto. Studier har funnit att allmänheten gärna värdera arten efter dess ”hjärtetilltalande” karaktärer snarare än efter vetenskapliga rön (Kellert 1993; Metrick & Weitzman 1996). Sålunda tycker ofta naturvårdaren och allmänheten olika om vart pengar för artbevarande och dylikt ska allokeras. Lyckligtvis så har denna schism delvis lösts genom att man presenterar naturvårdsprojekt genom flaggskeppsarter (”flagship species”), dvs symboliska arter som besitter egenskaper som fångar allmänhetens uppmärksamhet och förmår den att lätta på plånboken.
Under förra året, i samband med genomförandet av en mindre värderingsstudie, läste jag in mig ganska mycket på ekonomisk värdering av ekologiska enheter. Utifrån denna litteratur så kan jag plocka ut några egenskaper som tycks vara särskilt viktiga när man vill få människor att bli givmilda. Egenskaperna är följande:
- Stor storlek
- ”Karisma” (ungefär: söt, intelligent, nära släkt med oss/mänskliga drag)
- Lite sällsynt
- Inte för skygg
- Kulturellt viktig
- Ogärna ta konflikter med människor
Slutsatsen är alltså att man måste vara stor, smart, söt, välkänd, speciell/ sällsynt, och snäll för att ha en chans att bli en flaggskeppsart? Betyder det att allt hopp är ute om man inte är, typ, en elefant? Nja, det är inte helt kört för andra arter, men det underlättar helt klart om man besitter merparten av ovanstående egenskaper. Det ska väl också påpekas att egenskaper som söthet och intelligens är ytterst subjektiva, och våra uppfattningar om dessa kan lätt påverkas av information (Tkac 1998; Tisdell & Wilson 2006; Sattout et al. 2007).
Låt oss nu jämföra några djurpar och göra lite enkla bedömningar om varför de blev flaggskeppsarter, alternativt, deras potential i att bli symboler för framtida naturvårdsprojekt.
Ovanstående två krabater är bägge pandor. Den till höger är röd panda (Ailurus fulgens) och upptäcktes faktiskt ett tiotal år före sin större kusin, jättepandan (Ailuropoda melanoleuca), som idag är en av världens mest kända flaggskepps- arter. Skälet till att jättepandan, och inte röd panda, blev en sådan stark symbol tycks vara dess större kroppshydda. Möjligen är jättepandan också mindre skygg vilket gör den mer folklig/har högre kulturell betydelse.
I detta fall har vi två valarter. Späckhuggaren (Orcinus orca) till vänster är lite av havets jättepanda, en mycket välkänd symbolart. Dess avlägsna släkting, den kinesiska floddelfinen (Lipotes vexillifer), tycks vara nästan raka motsatsen. Denna delfin klassades som utrotad för några år tillbaka. Dess relativa litenhet, skygga natur, och osöthet(?) gjorde att den inte kunde konkurrerar om allmänhetens uppmärksamhet lika väl som andra valarter.
Här har vi en berguv(Bubo bubo) och en koltrast (Turdus merula). Berguven besitter nästan alla de viktiga egenskaper som vi pratat om; den är stor, karismatisk, välkänd, mänsklig uppsyn, speciell mm. Den används redan idag som lysande symbol, och får tillsammans med bland annat örnar och falkar föra fåglarnas talan. Ändå så är det koltrasten som valts till Sveriges nationalfågel(!). Till min bästa kännedom så är koltrasten inte ett flaggskepp idag, men den har säkerligen potential att få representera framtida naturvårds- projekt om så skulle behövas. Jag gissar att koltrasten har vunnit svenska folkets hjärta med sin sång. En koltrasts skönsjungande melodi en tidig vårmorgon tycks få allmänheten att glömma nästan alla sina preferenser om idealiska flaggskeppsarter.
Ovanstående tre djurpar är självklart bara exempel som, om man tillåts generalisera, visar att i två tredjedelar av fallen så är det den relativt storleken och lagom skyggheten som ger fördelar. Men som vi kunnat se så ska den ”kulturella” betydelsen (koltrastens sång) inte underskattas. Jag har även fått höra, genom medskribenten Johan Genberg, att jättepandans framgång i dessa sammanhang berott på dess färgteckning. Denna har gjort att arten enkelt kunnat spridas i broschyrer, flygblad mm även i svart-vita format. Samma princip tycks då även gälla för späckhuggaren.
Som slutsats så får man väl säga att om man vill rädda en liten, äcklig, korkad och konfliktkåt art undan utrotning så gör man nog bäst i att hålla tyst om den. Istället bör man leta reda på en annan art som delar habitat med ”kräket”, men som har större symbolvärde. Man får då lättare in pengar till att rädda habitatet och alla dess invånare. Invånare som annars hade riskerat att utrotas bara för att de inte passade in i våran preferensmall.
-Kellert S R (1993). Attitudes, knowledge and behavior towards wildlife among the industrial superpowers: United States, Japan and Germany. Journal of Social Issues 49: 53-69.
-Metrick A & Weitzman M L (1996). Patterns of behavior in endangered species preservation. Land Economics 72: 1-16.
-Sattout E J; Talhouk S N & Caligari P D S (2007). Economic value of cedar relics in Lebanon: An application of contingent valuation method for conservation. Ecological Economics 61: 315-322.
-Tisdell C & Wilson C (2006). Information, wildlife valuation, conservation: experiments and policy. Contemporary Economic Policy 24(1): 144-158.
-Tkac J (1998). The Effects of Information on Willingness-to-Pay Values of Endangered Species. American Journal of Agricultural Economics 80(5): 1214-1220.
Miljödoktoranderna tar till orda 