Jag tänkte fortsätta min ”serie” om sällsynthet genom att ta upp det här med Allee-effekt. Det är ju inte ofta vi ser en art som hotad om den är vanligt förekommande. Tyvärr så händer att skenet bedrar och arten kan, genom Allee-effekt, redan vara dödsdömd trots att vi inte tycker att den är särskilt ovanlig. Okunskapen om denna effekt kan få stora konsekvenser för arter, och ibland även samhället, om man bland beslutsfattarna modellerar kring natur- resurshushållning (typ fiske) utan att ta hänsyn till Allee-effekt.
Allee-effekt är ett fenomen som handlar om förhållandet mellan populations- storleken och den individuella tillväxten. Effekten anses vara stark om fitnessen (ung. indivden relativa reproduktionsförmågan) sjunker när populations- storleken går ner. Ett exempel på detta kan vara att en flock med afrikanska vildhundar (Lycaon pictus) måste vara över ett visst antal för att kunna jaga effektivt, hålla hyenor borta, ta hand om varandras ungar etc. Vildhundarna kan följaktligen få en negativ populationstillväxt om populationsstorleken går under det kritiska värdet. Populationen kan således vara utrotad långt före det att sista individen har dött.
Ett annat exempel på en sannolik Allee-effekt är historien om vandringsduvan (Ectopistes migratorius). Denna duvart fanns i stort överflöd på den nordamerikanska kontinenten för några sekel sedan. Fortfarande en bit in på 1800-talet fanns det fler miljarder individer av fågeln. Vid 1900-talets början var arten så gott som utrotad, och 1914 dog den sista individen på en djurpark i Cincinnati.
Vandringsduvan hade under lång tid utsatts för en intensiv jakt av bland annat farmare, men den mest bidragande orsaken till att den utrotades helt var sannolikt Allee-effekten. Det är fullt troligt att pippin hade en ”undre gräns” för sin populationsstorlek som vida översteg vad människor ansåg vara minsta möjliga populationsstorlek. Man såg antagligen inte en flock på, säg, 100 000 vandringsduvor som särskilt hotad, när de i verkligheten redan var bortom all räddning.
(Vandringsduvan (Ectopistes migratorius), en gång världens mest talrika fågel som blev utrotad 1914. Bildkälla)
Det är av yttersta vikt att man har Allee-effekt i åtanke när man resonerar kring uttag av naturresurser. Gör man inte det så finns risk att vi tror oss ha skonat kvar tillräckligt många individer, när vi egentligen redan har utrotat dem. Bristen på kännedom om Allee-effekt illustreras väl av ekonomerna Anderson och Leal i deras bok ”Marknadsliberal miljöhushållning” där de skriver:
”Marginalkostnaderna stiger exponentiellt vid till exempel svår utfiskning. Detta gör att de sista bestånden inte kommer fiskas ur eftersom marginalkostnaderna kommer vara så mycket högre än marginalintäkterna.” (Anderson & Leal 1991: 183-184).
Som synes så tycks författarna tro att den sjunkande marginalintäkten i kombination med ökande marginalkostanden kommer att få oss att sluta fiska innan arten/populationen är utrotad. Författarna verkar kallt räkna med att vinsten för fiskaren sjunker under nollstrecket innan fiskpopulationen passerat sin kritiska undre gräns. Och detta är ett antagande som är högst oansvarigt att göra, åtminstone innan man tagit reda på säkra ekologiska fakta om populationen.
Jag ska väl passa på att säga att Anderson och Leals bok är i övrigt riktigt läsvärd, men vad som sägs där måste tas med ett stort mått försiktighet. Ekonomer kan ju ofta ställa upp genialiska (miljö-)ekonomiska modeller, men saknar dessa modeller verklighetsförankring (däribland förankring till ekologiska fakta) så kan priset vi betalar bli väldigt högt. Än så länge så har man endast lyckats återuppväcka utdöda arter i Jurrasic Park…
-Anderson T L & Leal D R (1991). Marknadsliberal miljöhushållning. Gotab, Stockholm.
Övriga blogginlägg i ”sällsynt-serien”:
Hetsjakten på rara fåglar
Jakten på flaggskeppsarten
Miljödoktoranderna tar till orda 
