I gårdagens DN-debatt så skrev Ulf Pettersson, professor i medicinsk genetik, om hur modern DNA-teknik slår hål på föreställning att människan (på ett enkelt sätt) kan delas in i olika raser. Han har självklart rätt att människosläktet är så genetiskt homogent att det vore otympligt att dela in det i olika raser. Men man ska inte glömma bort att alla systematiska begrepp/definitioner är människo- konstruerade, och inte naturlagar. Även artbegreppet har flytande gränser, vilket ibland leder till komplicerade situationer inom naturvård och bevarandebiologi.
Många minns säkert från grundskolans biologi att två individer är av samma art om de kan få fertil avkomma tillsammans. Vad få vet är att det finns en uppsjö av andra artbegrepp, där vissa är t o m bättre att använda än det ovannämnda (Biological species concept). Följande artbegreppen försökte jag banka in när jag pluggade zooekologi i Uppsala för några år sen:
· Agamospecies concept
· Biological species concept
· Cladistic species concept
· Cohesion species concept
· Composite species concept
· Ecological species concept
· Genealogical species concept
· Genetic species concept
· Hennigian species concept
· Internodal species concept
· Morphological species concept
· Non-dimensional species concept
· Phenetic species concept
· Plylogentic species concept
· Monophyletic species concept
· Polyphyletic species concept
· Recognition species concept
· Reproductive competition species concept
· Successional species concept
· Taxonomic species concept
Phuuu, och inte kommer jag ihåg mycket av detta idag. Vad jag däremot kom ihåg är insikten man snabbt fick om hur skör och inkonsekvent systematiken ofta är. Detta beror snarare på att biologiska enheter sällan kommer i färdig paketlösningar än att det är fel på klassificeringsvetenskapen i sig.
Inom naturvården så återfinns ibland ett alltför stort fokus på arter. Den amerikanska Endangered Species Act har, vad jag förstått, gett ett stort skydd till hotade arter. Underarter har dock fått stå utan stöd, vilket gjort att till exempel isbjörnen (Ursus maritimus) (underart till brunbjörnen [Ursus arctos], se länk) och rödvargen (Canis rufus) (hybrid av coyote [Canis latrans] och gråvarg [Canis lupus]) skulle kunna anses ovärdiga att bevara då de inte är ”rena arter”. Vår svenska miljölagstiftning har liknande tillkortakommanden.
Det viktiga i detta sammanhang är att förstå att naturen inte kommer att anpassa sig till vår klassificering och systematik, utan det är vi som måste anpassa oss till naturen. Indelning av organimser i raser, arter, släkten, familjer osv har gjorts för att förenkla. Men denna förenkling måste bli mer flexibel och anpassningsbar vid arbetet med bevarande av biologisk mångfald.
Miljödoktoranderna tar till orda 