Frågan om man genom utveckling och tillväxt kan nå bättre miljö har varit relativt kontroversiell ända sedan den fick rejält fotfäste för ca 20 år sen. Brundtlandrapporten från 1987 sådde de frön till det som skulle utvecklas till Environmental Kuznets Curve (EKC), en klockformad kurva som försöker att illustrera förhållandet mellan miljöpåverkan och BNP per capita (medelinkomst). Man har resonerat (i enlighet med kurvan) att om bara den ekonomiska tillväxten får fortsätta att öka så kommer i sinom tid miljöpåverkan att avta (fig 1). Vissa situationer har dock uppstått, bl a den som illustreras i SVD artikeln ”Världens soptipp”, som kastar tvivel över EKC:s gilitighet.
Fig 1. Environmental Kuznets Curve (EKC), visar hur miljöpåverkan förändras då inkomsten ökar.
På senare tid har empiriska studier försökt finna det samband som EKC påskiner, med relativt magert resultat. Bland annat har man funnit att många utvecklade länder exporterar sina miljöproblem, däribland sopor, till fattigare länder (Nahman & Antrobus 2005). Vilket i och för sig kan innebär bättre miljö för det rikare landet, men en fortsatt försämrande global miljö. Därmed är EKC enbart sann om miljöpåverkan mäts på ”rätt” plats och lokal skala. Man har, vidare, funnit att ökad BNP per capita inte tycks hejda den pågående artutrotningen i världen (Mozumder et al 2006, men se McPherson & Nieswiadomy 2005).
Vi ska kanske inte låta oss nedslås helt och hållet av det faktum att EKC tycks sakna empiriskt stöd. Det kan mycket väl vara så att sambandet mellan medel- inkomst och miljöpåverkan är mer nyckfullt än en enkel klockform. Flera andra kurvor har framförts som förslag på bättre/troligare EKC:s, även om vissa av dem målar upp en dyster framtid (fig 2). Vad som också är viktigt att poängtera i sammanhanget är att BNP per capita är ett väldigt trubbigt verktyg för denna typ av frågor. Speciellt för länder som exempelvis Kina, där medianinkomsten ligger långt under medelinkomsten (dvs några få högavlönade drar upp medlet i en annars fattig befolkning) så kan EKC leverera svårtolkade resultat.
Fig 2. Föreslagna alternativa utseenden på EKC (efter Common 1995).
Oavsett EKCs form så måste man ändå inse att människor i fattiga länder alltid kommer att sträva efter att minska gapet till de rikare länderna. Följaktligen så är det viktigt att de medel som används för att nå dit fokuserar mer på miljövänlig/-are ekonomisk utveckling. Det är också angeläget att fundera på förstärkta och helomfattande (globala) miljölagar som inte ger chans för förorenar att komma undan ansvar genom att dumpa sitt avfall på andras bakgårdar. Vidare så hoppas jag att en ökad inkomst ska leda till positiva effekter på exempelvis attityder till naturvård och därmed minska/hejda förlusten av arter. Även om detta riskerar att delvis bli en paradox.
-Common M S (1995). Sustainbility and Policy: Limits to Economics. Cambridge University Press, Melbourne.
-McPherson M A & Nieswiadomy M L (2005). Environmental Kuznets curve: threatened species and spatial effects. Ecological Economics 55(3): 395-407.
-Mozumder P; Berrens R P & Bohara A K (2006). Is there an Environmental Kuznets Curve for Biodiversity Risk? Journal of Developing Areas 39(2): 175-190.
-Nahman A & Antrobus G (2005). Trade and the environmental Kuznets curve: Is southern Africa a pollution haven? South African Journal of Economics 73(4): 803-814.
Matnyttigt om EKC på Harald Cederlunds blogg
Miljöaktuellt
Svenska Dagbladet
Miljödoktoranderna tar till orda 